Vårt besök på Philippes gästhus

Philippe mötte oss ute på parkeringen för att hälsa oss välkomna och hjälpte till att bära vårt bagage till gästhuset. Han installerade oss i våra rum och bjöd oss därefter på en helt utsökt middag.

Vi hade fått höra att Philippe var "mycket lång", och det stämde verkligen! Det fina är att han har en charm och en graciös resning som matchar hans imponerande kroppsbyggnad perfekt.

Philippe är en mycket intressant, kvick och ständigt glad man. Som värdar själva förundrades Judy och jag över hur han lyckades hålla humöret på topp hela tiden. Det var då vi insåg hur otroligt engagerad och seriös han är i sin organisation på L’Etoile.

Han rusar runt i det fem våningar höga gästhuset, dammsuger, städar badrum, byter lakan, tvättar, hänger tvätt på tork och stryker örngott!

Samtidigt sjunger, visslar och ler han hela tiden, genuint glad över att möta nästa våg av gäster som anländer under eftermiddagen. På något magiskt sätt lyckas han dessutom baka färskt bröd varje dag, svänga ihop en utsökt hemlagad soppa till kvällen och förbereda en fantastisk flerrätters middag anpassad för de hungriga vandrare och cyklister som besöker hans gästhus.

Vår vistelse hos Philippe var utomordentligt varm och välkomnande. Han är anspråkslös, artig och vänlig, och framför allt mån om att varje enskild besökare ska känna sig unik. Vi var runt 15 personer vid middagsbordet under hela vår vistelse. Naturligtvis hjälpte vi mer än gärna till med att plocka undan och diska i hans vackra kök som har utsikt över trädgården.

Språket utgör ingen barriär så snart maten dukas fram. Vi umgicks med belgare och fransmän och pratade en blandning av flamländska, franska och lite engelska, men vi lyckades skratta, konversera och njuta av en gemenskap som är ganska ovanlig i den amerikanska kulturen. Varje kväll fick vi lära känna våra bordsgrannar, och med de som ville pröva sin engelska kunde vi prata länge om deras familjer, arbeten och liv.

Jag har alltid grämt mig över att jag inte talar något främmande språk, och särskilt när jag fick veta att dessa belgare hade lärt sig engelska genom att titta på Sesame Street på tv!

Jack och Lisette var ett intressant par som talade lite engelska men var mycket blyga och tystlåtna. De återvänder till Philippe varje år för att tillbringa en vecka i lugnet på L’Etoile. En dag föreslog Philippe att vi skulle följa med till Le Puy-en-Velay för att handla förnödenheter. Vi tackade ja med glädje, och han berättade då att även Jack och Lisette skulle följa med, vilket var ett fantastiskt tillfälle att lära känna dem bättre.

När morgonen kom hjälptes vi alla åt med städningen och förberedelserna inför kvällens middag så att vi kunde vara borta hela dagen. Runt klockan 10 satte vi oss i bilen och rullade mot staden. Efter en kort biltur stannade Philippe i den medeltida byn Pradelles. Vi klev ut på kullerstenarna bland perfekt bevarade gamla stenhus längs rena och prydliga gator.

Det slog oss hur rent och fint det är i Frankrike, och byarna var väldigt välskötta. Vi såg varken skräp, graffiti eller några tecken på ekonomiska svårigheter.

När vi senare satt på en veranda i Loubaresse med utsikt över dalen, kändes det som om vi kunde se till världens ände. Fåglarna sjöng i träden, korna betade fridfullt på kullen mittemot, en katt solade sig på en balkong alldeles nedanför oss, och maten var så utsökt att den knappt kan beskrivas.

Philippe avstod från vinet för att kunna köra oss säkert tillbaka på de smala vägarna, vilket gjorde att vi andra till fullo kunde njuta av eftermiddagen med mat och dryck. Vi träffade ett tyskt par vid grannbordet som hade dragit sig tillbaka till en liten by i Loubaresse-dalen och kände sig helt integrerade i sin franska miljö. Det är en by med anor från 1100-talet som har restaurerats och underhålls mycket väl.

Som sista stopp för dagen besökte vi klostret Notre-Dame-des-Neiges, beläget 3 km från La Bastide-Puylaurent, och tittade på de imponerande vinkällarna med sina massiva tunnor.

"Mormor, jag vill bara åka tillbaka till Philippe, vakna på morgonen och äta hans bröd!" Dessa ord sade mitt 12-åriga barnbarn kort efter att vi kommit hem från en perfekt semester i Frankrike. Vi tillbringade all vår tid på L’Etoile tillsammans med vår kära vän Philippe Papadimitriou. Innan resan var jag förstås lite nervös inför att ge mig av till en okänd plats på den franska landsbygden tillsammans med min goda vän och kollega Judy Jacobs samt mitt barnbarn Tyler.

Jag hade planerat att tillbringa hela två veckor på ett och samma ställe. Jag kände inte Philippe personligen, även om vi hade utbytt e-postmeddelanden under drygt ett och ett halvt år. Mina vänner och min familj tyckte att jag tog en stor risk som arrangerade ett värdbyte med en man jag inte alls kände. Ursprungligen hade jag tänkt flyga från Oregon till Paris och ta tåget till La Bastide, men omgivningen övertygade mig att hyra en bil som en säkerhetsåtgärd om vi skulle behöva ta oss därifrån. I efterhand visade det sig dock vara helt onödigt.

Strawberry Mountain Inn B&B, Linda Harrington, Prairie City, Oregon - Karta