     
|
Hotel Zagour Vid Saharaens portar |
      |
|
|
Hotel Zagour Vid Saharaens portar |
|
Den lilla flygplatsen i Ouarzazate påminner mig om den i Tucson, Arizona; omgiven av stora halvöken-släatter och en perfekt blå himmel. Några steg på tarmac och här är jag med Mohammed, sonen till ägaren, och Lhoucine, den kommersiella direktören för hotellet Zagour. Jag tas emot som om jag vore ambassadör för gästhus i Frankrike.
Väl i den "gula taxi" Mercedes från 70-talet, lär Lhoucine mig att vi är 160 km från Zagora; vilket innebär 320 km för att hämta mig från flygplatsen! Ett litet kaffe i centrala Ouarzazate på en solig terrass, ett snabbt besök av en utomhusfilmkuliss, och så är vi iväg på de slingriga vägarna genom stenhavet. En väg som är unik, bör jag säga, särskilt eftersom den slutar i en återvändsgränd efter Zagora där Saharaöknen börjar. Fortsättningen kan göras på 52 dagar på kamelryggen till Tombouctou i Mali. Vi passerar palmer, öknar och byar i hög hastighet trots den smala vägen. Ett tuta och vi passerar.
Hotel Zagour ligger på andra sidan av Zagora, vid foten av kullen. Utsikt över palmerna och solnedgången. Tre vackra terrasser, 18 rum, en fin pool och en stor restaurang som är inredd i traditionell stil. Elva personer arbetar här; receptionisten, nattvakten, Lhoucine, den kommersiella direktören, servitören, städerskorna, Fatima, kocken med sitt strålande leende och sin assistent, bokföraren och arrangören av vandringarna.
Mr. Benlhou bjuder in oss hem till sig för middag som serveras i ett stort rum reserverat för gäster. Mr. Benlhou är en mycket öppen person, diskussionerna flyter och denna kväll präglas av ett verkligt utbyte. Ägaren är en affärsman som inte kan misslyckas. Hans personlighet, utstrålning och lugn kommer att präglas av min vistelse på Hotel Zagour. Det som slår mig är den varma atmosfären i köket, som säkert till stor del beror på Fatima, jämfört med restaurangen och det privata salongen där vi åt den läckra couscousen.
Även på gatorna finns det en verklig atmosfär. Alla sysslar med sina aktiviteter utan stress och med en viss harmoni. En stor central och rak gata med en enorm befäst port vid ingången. Zagora framstår som den viktiga etappen innan Saharaöknen. Sista palmerna, sista påfyllningen och sista internetanslutningen. På väg mot souken där, som i de små marknaderna i södra Frankrike, träffas invånarna mer för att prata än för att handla. Vi möter "Pacha" (borgmästaren) med sina medarbetare framför kommunen.
Staden verkar redo att erbjuda alla administrativa faciliteter och andra tjänster så att allt går snabbt och smidigt. Zagora har dessutom under de senaste 10 åren sett en ökning av markpriserna, särskilt i palmerna. Deras främsta tillgång är öknen vid deras dörr, garanterat solsken och vandringar med berberna och deras dromedarer. Redan föreslår Lhoucine en resa på några dagar i bivack för att upptäcka magin i de stora ökenlandskapen.
Tillbaka på hotellet, en mustaschprydd man presenteras för mig av mina värdar. Han tar fram sin bok och visar stolt tidningsartiklar och andra bilder av sina framträdanden som folkkonstnär. Med spikar, stickor och slutligen hängande från en traktor hängande från krokar som är djupt inborrade i hans kött.
Hans show kommer att äga rum nästa dag på kommunens idrottsplats. Vi är 5 som hoppar in i Lhoucines stora Mercedes, med hög musik (Samira Said & Cheb Mami). En galen folkmassa väntar på oss som om vi var viktiga personligheter. Här finns det inte en turist, det är verkligen en show för lokalbefolkningen. Kanske tror åskådarna att jag är arrangören av showen eftersom vår fakir insisterar på presentationerna inför stadens dignitärer som sitter i första raden.
Jag känner då 2 till 3000 beundrande blickar riktade mot mig, för att inte tala om att alla dessa fattiga människor har betalat för sina platser och jag inte ... Kungens porträtt, flaggor och poliser är mycket närvarande. Konstigt nog omger polisen starkt alla dessa familjer med sina många livliga barn.
Lite sent på morgonen med Lhoucine, Mohammed kamelägaren och två dromedarer, lämnar vi den lilla staden Zagora för öknen och de sista klippbarriärerna innan vi når M'hamid och Sahara för 4 dagar av vandring, cirka 20 km per dag under en stark sol och en alltid blå himmel.
Mohammed är en ung 22-årig berber; mycket professionell, han är guiden, kocken, kamelägaren, den som styr takten och den som för oss in i ett annat sätt att leva och upptäcka öknen och dess palmer. Hälsosam och välsmakande mat åtföljd av te under den berberiska tältet eller i skuggan av en akacia, en palm eller en gammal jordmur.
Att laga mat under ett tält kräver flexibilitet och organisation; allt är inom räckhåll i små väskor, han hukar sig och allt verkar enkelt. Jag påminner mig själv om mitt kök i L'Etoile, jag får känslan av att representera korsfararna med sina stora tunga svärd och sina hästar som rusar rakt fram. Här är allt mer flexibelt; man anpassar sig till livet mer än man styr det.
Den andra dagen ansluter vi oss till en grupp på 3 kamelägare och 7 fransmän som slår läger i sanddynerna. Vandringsskor, typiska vandrares byxor (som blir shorts), solkräm i överflöd; vi är långt ifrån våra kamelägare som ibland stannar mer än en månad i öknen, går omkring i sina gamla Nike eller helt enkelt gamla lädertofflor.
Redan nästa dag visar de första blåsorna sig hos mina landsmän; jag känner själv en lätt dragning på ovansidan av min vänstra fot på tredje dagen; men i allmänhet går allt bra och jag njuter av denna unika erfarenhet, av min vän Lhoucines vänskap, av Mohammeds sällskap och av de livliga diskussionerna på kvällen med fransmännen. Lhoucine är en mycket öppen och intelligent person, lite revolutionär som många marockaner. Man kan diskutera allt med honom, han skrattar högt och är en utmärkt vandringskompis. Han och jag var inte alls utrustade för vandringen; klädda för staden, vi var inte bekymrade och allt gick bra.
Mitt under en stor ökenplattforms övergång, börjar Lhoucines mobil ringa ... det är hans fru som är i Vesoul eller Luxeuil, jag minns inte. Från andra generationen, hon kan inte vänja sig vid det gråa och kalla klimatet där och jag föreställer mig att ha direkt kontakt med sin man mitt i öknen måste värma hennes hjärta! Samtalet varar nästan en timme, helt på franska med då och då några ord på arabiska (förmodligen de romantiska orden ...).
Plötsligt ger Lhoucine mig telefonen mitt i vår promenad mot det oändliga; hallå ?! "Det sägs att du har ett hotell i södra Frankrike? Gör ni utbyten med Hotel Zagour? Det är fantastiskt! Vi kommer att besöka er!" Marockaner är öppna och har behov av vänskap och erkännande. De går framåt snabbt trots de få resurser de får och det auktoritära styret.
Till sist, efter tre dagars vandring med franska vandrare, skiljs vi åt mitt i ingenstans som i filmen Lawrence av Arabien; de går rakt mot en vattenkastare vid horisonten och vi går vänster längs en liten bergskedja fram till dess ände. För att komma dit måste vi gå mot vinden och i ett avsevärt snabbare tempo än med den andra gruppen. Det blir seriöst och ingen av oss tre pratar längre. Mohammed drar dromederna i ett galet tempo, Lhoucine är någon annanstans i sina tankar (kanske i Vesoul?!) och jag är upptagen med att undvika att vricka foten i denna steniga öken. Denna atmosfär tilltalar mig, jag är i mitt element och jag känner att mina kollegor också är det.
Picknicken intas i enkelhet i skuggan av ett litet ensamt träd; en tomat, ett äpple och två mandariner. Vi får alla tre ett energibrist och insvepta i varsin filt dyker vi ner i en djup sömn. Mohammed har lagt sig i solen skyddad från vinden i en liten sanddyns fördjupning. Vinden blåser mer och mer och dromedaren bredvid mig blir lite nervös och lutar sig sedan ner mot sidan, inom femtio centimeter från mig ... Stopp!!!
Mohammed har inte släppt dromedarna och snabbt återupptar vår lilla karavane sin väg mot horisonten där, längst bort på denna långa bergskedja till vänster, kommer vi att nå den sista vägen innan den stora Saharaöknen. Där väntar en annan kamelägare som har varit i öknen i en och en halv månad och har en fantastisk fångst!
Det är utan tvekan vid sådana här möten som allt sägs och allt uttrycks efter långa dagar av ensamhet.
Hotel Zagour, Zagora, Draa-dalen, Marocko Karta 
Gamla semesterhotellet med en trädgård vid Allier, L'Etoile Gästhus ligger i La Bastide-Puylaurent mellan Lozère, Ardèche och Cévennes i Sydfrankrikes berg. Vid korsningen av GR®7, GR®70 Stevensons väg, GR®72, GR®700 Regordanes väg (St Gilles), GR®470 Källor och Klyftor av Allier, GRP® Cévenol, Ardèchebergen, Margeride. Många slingor för vandringar och dagsutflykter med cykel. Idealisk för en avkopplande och vandringssemester.
Copyright©etoile.fr