Hotel Zagour Vid Saharaens portar
Den lilla flygplatsen i Ouarzazate påminner mig om den i Tucson, Arizona: omgiven av stora halvöken-slätter och en perfekt blå himmel. Några steg på asfalten och jag befinner mig i sällskap av Mohammed, ägarens son, och Lhoucine, försäljningschefen för Hotel Zagour. Jag tas emot som om jag vore ambassadör för Gîtes de France.
Väl inne i den "taxigula" Mercedesen från 70-talet berättar Lhoucine att vi är 160 km från Zagora; alltså 320 km för att hämta mig på flygplatsen! En snabb kaffe i centrala Ouarzazate på en solig terrass, ett snabbt besök på en utomhusfilminspelning, och sedan iväg på stendöknens slingrande vägar. Väg i singularis borde jag säga, särskilt eftersom den slutar i en återvändsgränd efter Zagora där Saharaöknen börjar. Resten av resan kan göras på 52 dagar på dromedarrygg till Timbuktu i Mali. Vi korsar palmlundar, öknar och byar i hög fart trots den smala vägen. En tutning och vi kör förbi.
Hotel Zagour ligger på andra sidan Zagora, på bergssluttningen. Utsikt över palmlunden och den nedgående solen. Tre vackra terrasser, 18 rum, en fin pool och en stor restaurangsal inredd i traditionell stil. Elva personer arbetar här: receptionisten, nattvakten, Lhoucine försäljningschefen, servitören, städerskorna, kocken Fatima med sitt strålande leende och hennes assistent, revisorn och vandringsarrangören.
Herr Benlhou bjuder hem oss på middag som serveras i ett stort rum reserverat för gäster. Herr Benlhou är en mycket öppen person, samtalet flyter på och kvällen fylls av ett genuint utbyte. Ägaren är en affärsman som är dömd att lyckas. Hans personlighet, utstrålning och lugn präglade min vistelse på Hotel Zagour. Det som slår mig är den varma stämningen i köket, säkert till stor del tack vare Fatima, jämfört med restaurangsalen och det privata sällskapsrummet där vi åt den utsökta couscousen.
Även på gatorna råder en genuin atmosfär. Alla sköter sina sysslor utan stress och med en viss harmoni. En stor, rak huvudgata med en enorm befäst portal vid infarten. Zagora framstår som det viktiga stoppet innan Saharaöknen. Sista palmlunden, sista provianteringen och sista internetuppkopplingen. Under en promenad mot souken, där invånarna, precis som på små marknader i södra Frankrike, samlas mer för att prata än för att handla, möter vi "Pachan" (stadens borgmästare) med hans medarbetare utanför stadshuset.
Staden verkar redo att erbjuda alla administrativa faciliteter och andra tjänster för att allt ska gå snabbt och smidigt. Zagora har för övrigt upplevt en kraftig prisökning på mark under de senaste 10 åren, särskilt i palmlunden. Deras främsta tillgång är öknen utanför dörren, den garanterade solen och vandringarna ledda av berberna och deras dromedarer. Redan nu föreslår Lhoucine en flerdagarsresa i bivack för att upptäcka magin i de vidsträckta ökenlandskapen.
Tillbaka på hotellet presenteras jag för en herre med mustasch av mina värdar. Han tar fram sin portfölj och visar stolt upp tidningsartiklar och foton från sina bedrifter som populär underhållare. Han perforerar sig själv med spikar och stickor, för att till sist låta sig lyftas av en traktor, hängande i krokar som är djupt inslagna i hans kött.
Hans föreställning äger rum nästa dag på kommunens idrottsplats. Vi är fem personer som kliver in i Lhoucines stora Mercedes, med musiken på högsta volym (Samira Said & Cheb Mami). En extatisk folkmassa väntar på oss som om vi vore viktiga personligheter. Det finns inte en enda turist här, det är verkligen en show för lokalbefolkningen. Kanske tror åskådarna att jag är showens promotor, eftersom vår fakirartist insisterar på att presentera mig för stadens prominenta personer som sitter på första raden.
Jag känner då 2 eller 3 000 beundrande blickar riktade mot mig, för att inte tala om att alla dessa fattiga människor har betalat för sina platser och inte jag... Kungens porträtt, flaggorna och polisen är mycket närvarande. Märkligt nog övervakar polisen noggrant alla dessa familjer med sina många livliga barn.
Efter att ha gett oss iväg lite sent på förmiddagen med Lhoucine, kamelföraren Mohammed och två dromedarer, lämnar vi den lilla staden Zagora för öknen och de sista klippbarriärerna innan vi kommer ut vid M'Hamid och Sahara för 4 dagars vandring, cirka 20 km om dagen under en stark sol och en ständigt blå himmel.
Mohammed är en klyftig 22-årig berber; mycket professionell, han är guiden, kocken, kamelföraren, den som sätter takten för vandringen och den som låter oss dyka in i ett annat sätt att leva och upptäcka öknen och dess palmlundar. Hälsosam och välsmakande mat ackompanjerad av te under berbertältet eller i skuggan av en akacia, ett palmträd eller en gammal lermur.
Att laga mat i ett tält kräver smidighet och organisation; allt finns inom räckhåll i små påsar, han sitter på huk och allt verkar enkelt. När jag tänker tillbaka på mitt eget kök på L'Etoile känner jag mig som en korsriddare med tunga svärd och hästar som rusar rakt fram. Här är allt smidigare; man anpassar sig till livet snarare än att styra det.
På den andra dagen ansluter vi oss till en grupp med tre kamelförare och sju fransmän som slår upp sin bivack i dynerna. Vandringskängor, typiska vandringsbyxor (som kan göras om till shorts), rikligt med solkräm... Vi är långt ifrån våra vänner kamelförarna som ibland stannar mer än en månad i öknen, gående i sina gamla Nikeskor eller helt enkelt i tofflor av gammalt läder.
Redan nästa dag dyker de första blåsorna upp hos mina landsmän; själv känner jag på tredje dagen ett lätt stramande på ovansidan av min vänstra fot, men överlag går allt bra och jag njuter verkligen av denna unika upplevelse, vänskapen med min kompis Lhoucine, Mohammeds sällskap och de livliga diskussionerna på kvällarna med fransmännen. Lhoucine är en mycket öppen person, skarpsinnig, lite revolutionär som många marockaner. Man kan prata om allt med honom, han har ett smittande skratt och är en utmärkt gångare. Varken han eller jag var alls utrustade för vandring; klädda för staden oroade vi oss inte och allt gick bra.
Mitt under korsandet av en stor ökenslätt börjar Lhoucines mobiltelefon ringa... Det är hans fru som är i Vesoul eller Luxeuil, jag minns inte riktigt. Eftersom hon är av andra generationen har hon svårt att vänja sig vid det gråa och kalla klimatet där, och jag kan tänka mig att det värmer hennes hjärta att ha direktkontakt med sin man mitt i öknen! Samtalet varar i nästan en timme, helt på franska med några arabiska ord då och då (säkert de romantiska orden...). Plötsligt räcker Lhoucine över telefonen till mig mitt under vandringen mot oändligheten: Hallå?! "Det sägs att du har ett hotell i södra Frankrike? Gör du utbyten med Hotel Zagour? Det är fantastiskt! Vi kommer och besöker dig!". Marockaner är öppna och behöver vänskap och bekräftelse. De går snabbt framåt trots de knappa resurser de ges och det auktoritära styret.
Slutligen, efter tre dagars vandring tillsammans med de franska vandrarna, skiljs vi åt mitt ute i ingenstans som i filmen Lawrence av Arabien; de rakt fram mot ett vattentorn vid horisonten och vi åt vänster längs en liten bergskedja till dess ände. För att komma dit måste vi gå i motvind och i ett betydligt snabbare tempo än med den andra gruppen. Det blir allvar och ingen av oss tre pratar längre. Mohammed drar dromedarerna i ett rasande tempo, Lhoucine är försjunken i sina tankar och jag följer efter, noga med att inte vricka foten i denna steniga öken. Jag gillar den här stämningen, jag är i mitt rätta element och jag känner att mina kollegor också är det.
Picknicken intas i all enkelhet i skuggan av ett litet ensamt träd; en tomat, ett äpple och två mandariner. Sedan blir vi alla tre jättetrötta och insvepta i varsin filt faller vi i djup sömn. Mohammed har lagt sig i solen i lä för vinden i en liten sanddyns sänka. Vinden blåser allt starkare och dromedaren bredvid mig blir lite irriterad och lägger sig sedan på sidan, femtio centimeter från mig... Stopp!!!
Mohammed hade inte lastat av dromedarerna och ganska snabbt ger sig vår lilla karavan iväg igen mot horisonten där vi, längst ut på detta långa berg på vår vänstra sida, kommer att stöta på den sista vägen före den stora Saharaöknen. Där väntar en annan kamelförare på oss som har varit i öknen i en och en halv månad och som är full av energi!
Det är förmodligen vid den här typen av möten som allt sägs och allt uttrycks efter långa dagar av ensamhet.
Hotel Zagour, Zagora, Drâa-dalen, Marocko - Karta 
