Strawberry Mountain Inn Stora prärier i väst

Mellan Stilla havet och Klippiga bergen ligger en liten charmig by som kallas "Prairie City". Med Strawberry Mountain i bakgrunden står det vackra Bed & Breakfast som Linda och Bill Harrington driver med den äran.

Hela atmosfären och miljön är kvintessensen av det amerikanska Vilda Västern: vidsträckta grässlätter, nationalparker, små västernstäder, rancher med tusentals nötkreatur och berg där rådjur, ekorrar, björnar med flera fortfarande strövar fritt. Det är en idealisk plats för en veckolång paus. Här finns många vandringsleder, samt öring- och laxfiske i orörda floder som än i dag lockar guldgrävare.

Linda berättar gärna om sin region medan hon sitter bekvämt i sitt vardagsrum, där det står en magnifik flygel från 1934. Genom det stora fönsterpartiet breder slätterna och bergen ut sig; denna fantastiska utsikt kan även avnjutas från en gungstol ute på balkongen.

Jag hade anlänt till den amerikanska västern bara två dagar tidigare och kände fortfarande av jetlagen; nio timmars tidsskillnad gör sig påmind. Klockan fem på morgonen var jag klarvaken och hade absolut ingen lust att sova mer. Jag smög tyst ut från mitt "King size-sovrum" för att ta en promenad i omgivningarna.

Byn består av en huvudgata med en kyrka, en handelskammare och ett tjugotal små butiker, alla inredda i sin egen unika stil. Där finns också en gammal bensinstation där en cowboy redan stod och tankade sin pickup. Allt är lugnt vid den här tiden, och det är härligt att få uppleva den där speciella atmosfären som bara infinner sig i just sådana stunder. Allt är fortfarande stängt, förutom bageriet som har öppet från fem på morgonen till åtta på kvällen – ett ganska långt arbetspass.

Genom fönstret ser jag bagaren som är i full färd med att dekorera en stor tårta, beställd av en laxfiskeklubb med ett hundratal medlemmar. Han är mycket välkomnande, precis som de flesta amerikaner, och jag dricker min första kopp kaffe inför en dag som kommer att bli fullspäckad.

Ungefär fem, sex kilometer från Prairie City, högt uppe på ett berg, ligger sjön Lake Magone. Om man beger sig lite längre bort har man chansen att få se en björn eller en älg, eftersom naturen här är så orörd och vild. Det finns också flera vandringsleder för halvdags- eller heldagsturer i närheten. Platsen är verkligen värd ett besök, och man hade gärna stannat längre bara för att helt gå upp i naturen.

På pensionatet arbetar Linda, Bill och Aneta, som varit här i tre månader. Aneta är från Polen och kom till USA genom en organisation som hjälper studenter från östeuropeiska länder att tillbringa några månader i Kanada eller USA. Hon har ett tillfälligt arbetstillstånd som ger henne möjlighet att öva på sin engelska och få praktisk arbetslivserfarenhet. Hon är dynamisk, driven och har många projekt på gång. Polens inträde i EU inger stora förhoppningar; man känner verkligen av energin hos dem som vill framåt och ta för sig utan mindervärdeskomplex.

Lindas väninna Judith driver också ett B&B, men med bara två rum... varför inte?! Hennes man, Alan, är en tvättäkta cowboy med stort bältesspänne, ett brett leende och en tydlig Marlboro-stil – den perfekta cowboyen i damernas ögon. Han är alltid avslappnad och stilig. Vi träffade honom i går kväll på en countryrestaurang i John Day, en liten stad som ligger cirka åtta engelska mil väster om Prairie City.

Biffarna på restaurangen "Snafflebit" är enorma, och det är salladerna också! Hit kommer bara lokalbefolkningen: cowboys, brandmän, poliser och jägare. Det är ett tufft klientel, men stämningen är hjärtlig och varm. Alans leende säger mycket om livsglädjen hos dessa människor på landsbygden, som lever ut sin friluftskultur till fullo.

Klockan halv åtta hade vi stämt träff vid en boskapsfålla på vägen mot Boise i Idaho. Vädret var strålande, precis som det varit varje dag sedan jag kom. Även om morgondimman fortfarande låg tät över prärien, hade de första solstrålarna redan börjat bryta igenom. Borta mot bergen närmade sig en mörk massa; det var ungboskapen som ledsagades av cowboys för att transporteras till nya betesmarker.

– Hej Philippe! ropar Alans son Jim från hästryggen. Jim är genuint trevlig och omtänksam; trots sin storlek och sin tuffa framtoning tar han inte sig själv på alltför stort allvar. Han är alltid avslappnad och glad; länge leve Amerika! Fem lastbilar väntades in för att lasta de cirka 250 djuren, och de anlände en efter en, precis enligt tidtabellen. Här känner alla varandra: Bill, Jim, Alan, Brian och gamle Jack med sin hund och sin hatt som fortfarande bar spår av förra säsongens lera. Det är en renodlad mansvärld, och lastningen av ungboskapen flöt på utan problem. Såväl lastbilschaufförerna som cowboysen räknade djuren och skrev ner siffrorna på små papperslappar. Här är man verkligen bland riktiga cowboys!

Senare samma kväll var vi hembjudna till Jim Woomer på saloonen "Shoshoni Winds" i Prairie City. Det är en förvånansvärt stor bar för en så liten stad, långsträckt och prydd med ett trettiotal uppstoppade hjort-, björn- och älghuvuden. Den är den självklara mötesplatsen för traktens jägare. Där tog Jim emot oss med ett brett leende och ställde mer än gärna upp för att ge oss all information vi behövde för att uppdatera Strawberry Mountain Inns webbplats. Jim är den lokala experten när det gäller mountainbike-leder, och han cyklar själv på en toppmodern cykel.

Över några stora lokala öl flöt samtalet på smidigt mellan Bill, pensionatsvärden; Jim, friluftsexperten; Aneta, den polska praktikanten; och mig själv, som är amatörreporter åtta månader om året och pensionatsvärd de övriga fyra. Vid sådana här tillfällen inser jag att det är denna "livets skola" som verkligen engagerar och motiverar mig. Och den kvällen var det Jim som stod för undervisningen.

Känner ni till Larry McGraw från Hancockville? Han bor ensam i ett prefabricerat hus av den typ man beställer på postorder och får levererat med lastbil ett par veckor senare. Larry stormtrivs med sin tillvaro. Han är i 75-årsåldern och är omväxlande fotograf, trädgårdsmästare och en hängiven upptäckare, men det som verkligen sticker ut är hans hemlagade, utsökta äppelmust. Den serveras i metallbägare och görs av en noga utvald blandning från olika äppelsorter (lite som när man framställer vin).

Han är en så fascinerande karaktär att jag gärna hade stannat i en vecka, bara för att lyssna på honom och dela hans vardag. Bakom sitt hus har han en gammal timmerstuga där allt lämnats orört, precis som det var förr i tiden. Golvbrädorna knarrar, och de gamla tapeterna skvallrar om hur det en gång såg ut i sovrummet. I mitten av rummet står en gjutjärnskamin, och intill gungstolen ligger några gulnade tidningar från den tiden. På våren, när grönskan spirar bland trädgårdsland, äppelträd och den gamla guldgrävarstugan, måste detta verkligen vara ett litet paradis.

På lördagen åkte vi fyra (Stacy, Lindas dotter; Tylor, Stacys son; Aneta och jag) hem till Judith och Alans magnifika ranch. Där väntade tre fyrhjulingar på oss, och vi drog iväg över prärien i riktning mot Strawberry Mountain. Här ute är det ingen som störs av fyrhjulingarna – vi mötte absolut ingen annan än några betande djur som knappt tittade åt vårt håll. Det är med dessa terrängfordon som dagens cowboys vallar sin boskap. Hästar används givetvis fortfarande flitigt, men mest vid speciella tillfällen.

På söndagsmorgonen tog Linda med oss till varma källor som låg gömda i en pittoresk liten dal. Där fanns en gammal badinrättning med en utomhuspool där hett, svavelhaltigt vatten strömmade rätt in. Vädret var alltjämt strålande, hästarna gick i en hage strax intill, och de gamla byggnaderna omkring oss var som tagna ur en svunnen tid. Förutom vi var det helt folktomt på denna paradisiska plats. Jag lät bara tiden rulla på i mina värdars goda sällskap. Livet leker verkligen här borta!

Strawberry Mountain Inn B&B, Prairie City, Oregon, USA - Karta