Le Puy-en-Velay har en rik och anrik historia vars första spår sträcker sig tillbaka till antiken, även om dess verkliga uppsving framför allt är kopplat till medeltiden. Staden var från början en hednisk kultplats innan den utvecklades till ett betydande kristet andligt centrum. Från 900-talet etablerade den sig som en grundläggande utgångspunkt för pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, en led som är känd under namnet Via Podiensis. På den tiden åtnjöt staden beskydd från sina biskopar och sitt domkapitel. Katedralen Notre-Dame-du-Puy vittnar än i dag om denna religiösa glöd och dess forna makt.
Biskopsdömets ursprung och grundande
I slutet av 500-talet, på Gregorius av Tours tid – den förste historikern som nämner staden – fanns Le Puy, eller snarare Anis (Anicium), ännu inte. Denna beteckning gällde då för ett berg som dominerade den plats där staden Anis senare skulle växa fram. Idag kallas staden Le Puy, ett ord som härstammar från det akvitanska puich eller puech, vilket betyder höjd eller kulle.
Redan från sin begynnelse ser vi staden Le Puy eller Anis, belägen i regionen Velay, lyda under sina biskopar, bland vilka vi räknar elva helgon. Den exakta tiden för grundandet av detta biskopssäte är mycket osäker, och vi känner knappt till namnen på de biskopar i Velay som innehade det före 500-talet.
De två historikerna av denna kyrka, Gissey och Théodore, rapporterar visserligen flera händelser från deras liv, men de baserar sig endast på breviarier eller legender av alltför modernt ursprung, vilket gör dem mycket tvivelaktiga. De anger Sankt Georg som kyrkans förste biskop, vilken de framställer som en lärjunge till Sankt Petrus, och vars reliker bevaras i kollegiatkyrkan i hans namn i staden Le Puy.
Efter honom nämns Sankt Marcellin och Sankt Paulier, och det påstås att den sistnämndes efterträdare, Sankt Évode (allmänt kallad Voisy), flyttade biskopssätet. Detta säte låg på Sankt Pauliers tid i Ruessium eller Vallava (civitas Vellavorum) och flyttades sedan till staden Anicium. Huruvida detta skedde på 200-talet eller 500-talet är forskarna långt ifrån överens om.
Enligt en annan version skedde denna överföring först mellan åren 877 och 919, genom försorg av biskop Norbert, som vid detta tillfälle även överförde relikerna av Sankt Georg och Sankt Marcellin från Vallava till Le Puy.
Pilgrimsvandringens uppsving och den episkopala makten
Hur som helst måste begynnelsen för staden Le Puy ha varit svår, eftersom den inte verkar ha formats under en kortare period än den som sträcker sig från slutet av 900-talet till början av 1100-talet. Anicium var fortfarande endast en by, vars mark tillhörde hertigarna av Akvitanien (tillika grevar av Velay), när kung Raoul den 8 april 924 – med samtycke av en av sina vasaller, Guillaume II (eller III) – donerade byn intill kyrkan Notre-Dame-du-Puy till biskopen av Velay, Adalard. Gåvan inkluderade alla tillhörande rättigheter: tullar (teloneum), marknadsrättigheter, domsrätt och rätten att prägla mynt.
Biskopen av Le Puy åtnjöt därefter kungliga rättigheter. Man kan emellertid inte med säkerhet fastställa att Adalard var den förste som präglade mynt, men det är ett obestridligt faktum att hans efterträdare lät slå mynt som kallades podienses. Raouls dokument bekräftades år 955 av kung Lothar till förmån för biskop Godescalc, som hade besökt honom i Laon. År 1134 bekräftades det återigen av Ludvig VI den tjocke (Louis le Gros), vars diplom, utfärdat i Orléans, för första gången likställer Anis (Anicium) med Le Puy och officiellt ger den status som stad.
I detta diplom gav Ludvig VI dessutom slottet Corneille till biskop Humbert, men han nämnde inte själva grevskapet Velay, lika lite som kungarna Lothar och Raoul hade gjort. Detta bevisar att biskoparna av Le Puy inte omedelbart införlivade det i sina domäner. Om man ska tro vissa författare lydde de endast under Heliga stolen sedan år 998, genom ett privilegium beviljat till biskop Théotard. Det var först senare, år 1051, som påven Leo IX utökade detta privilegium med rätten att bära pallium.
Kyrkan Notre-Dame-du-Puy hade redan ett stort rykte om helighet, och de troende strömmade dit från alla håll. Den mycket fromme kung Robert II besökte den på sin väg tillbaka från Brioude år 1029. År 1087 tvingade biskop Aymar de Monte vicegreven av Polignac att avstå från sina anspråk på kyrkan. På så sätt ökade prelaternas makt gradvis genom oändligt många donationer, sprungna ur tidens vidskepliga fromhet, och genom överlåtelser av flera fästningar i Velay (1169). Ludvig VII (Louis le Jeune) var den förste franske kungen av Capetingerdynastin som drev in skatt i staden Le Puy, som han besökte två gånger (1138–1146).
Staden hade tagit emot flera påvar innanför sina murar: Urbanus II (1095), Gelasius II och hans efterträdare Calixtus II (1118), Alexander II (1162) och Alexander III (1165). Ett kyrkomöte hölls där 1130, varvid Innocentius II enhälligt erkändes som påve och hans rival, motpåven Anacletus, bannlystes. Senare, när katarernas (albigensernas) kätteri blev ett allvarligt hot, sammankallade ett sändebud från påve Alexander III ett nytt kyrkomöte i staden (1181) för att bekämpa det. Det skulle ta för lång tid att räkna upp alla kungar, prinsar, adelsmän, drottningar och förnäma damer, samt alla pilgrimer av olika stånd, kön och åldrar som ryktet om den heliga Jungfrun av Le Puy lockade dit i stora skaror. Vi nöjer oss med att nämna att det år 1406, på Marie bebådelsedag – eftersom denna högtid det året sammanföll med långfredagen och erbjöd en särskild avlat – var en sådan enorm tillströmning av pilgrimer vid Notre-Dame-du-Puy att inte mindre än tvåhundra personer klämdes eller kvävdes till döds i folkmassan.
Krig, konflikter och motstånd
Innan han påbörjade sin resa till det Heliga landet (korståget) reste kung Filip II August till Le Puy för att be om Jungfruns hjälp och säkra hennes gunst för sitt företag (1188). Några år senare utbröt bittra tvister mellan biskopen av Le Puy, Robert de Mehun, och stadens invånare. Kungen ingrep till biskopens fördel, men biskopen mördades kort därefter i Saint-Germain av en viss Bertrand de Cares, en man han tidigare hade bannlyst.
Senare försökte invånarna återigen att frigöra sig från sin prelats världsliga makt, men denne lyckades alltid, med stöd av kunglig auktoritet, tvinga dem till lydnad (1219–1236). Ludvig IX (Sankt Ludvig) hade ett möte i Le Puy med Jakob I, kung av Aragonien, och stannade där i tre dagar på sin återresa från Palestina. Han mottog då rätten till gästning (droit de gîte) av borgerskapet, biskopen och domkapitlet (1243–1254). Emellertid skakades Le Puy av ett bedrövligt uppror förorsakat av att några soldater hade plundrat den omgivande landsbygden. Två rättstjänstemän föll offer för folkets vrede, och som straff berövades kommunen under lång tid sitt konsulat och sina privilegier (1277). Även Filip III den djärve och Filip IV den sköne stannade i Le Puy, den ene år 1283 och den andre 1285. Biskop Jean de Cuménis var en av de prelater som stödde Filip IV mot påve Bonifatius VIII och som överklagade Heliga stolens ingripanden till nästa kyrkomöte (1283–1285–1313).
Under kung Johan II den godes fångenskap grep invånarna i Le Puy till vapen och lyckades stoppa de engelska räderna nära Clermont (1359). Karl VI, i hopp om att få lindring för sina anfall av galenskap, företog två pilgrimsvandringar till Le Puy, där han utförde den kungliga handpåläggningen mot skrofulos (écrouelles). Samme kung fastställde antalet konsuler i staden till sex, och eftersom han förmodligen fann färgen på deras dräkter och huvor osmaklig, beordrade han att de hädanefter skulle vara gjorda av scharlakansrött kläde i stället för blått (1389–1394). I början av det följande seklet tvingades herrarna av Velay att kämpa både mot engelsmännen och mot hertigen av Bourgogne. De förskansade sig i staden Le Puy, som hertigen hade försökt inta genom en överraskningsattack i hopp om att dess fall skulle leda till att även Vivarais och Gévaudan kapitulerade. Deras starka motstånd avskräckte dock angriparna, som leddes av fursten av Oranien (1419). Strax därefter gjorde dauphinen (kronprinsen) – den blivande Karl VII – sitt intåg i Le Puy efter att ha underkuvat Languedoc, och dubbade alla som hade utmärkt sig i kampen mot burgunderna till riddare. Han befann sig på slottet Espaly, nära Le Puy, när han nåddes av budet om sin fars död, och det var där han utropades till kung av Frankrike (1420–1422).
Under kriget om det allmänna bästa (Ligue du Bien public) förblev Velay, trots greven av Polignacs och biskopen av Le Puys ansträngningar för att dra in regionen i upproret, lojalt mot kungen. Den provinsiella guvernörens skickliga åtgärder hindrade staden från att ta ställning för rebellerna (1460). Frankrikes drottning, Charlotte av Savojen, besökte Le Puy år 1470, och Ludvig XI kom själv dit som pilgrim sex år senare för att genomföra en novena. År 1482 drabbades Le Puy av en pestepidemi som föregicks av en fruktansvärd storm som förstörde skördarna och orsakade hungersnöd. Pesten krävde sjuttontusen människoliv, vilka begravdes i massgravar vid Clusel på Martouret-torget, på exakt den plats där stadshuset idag står. Pesten slog till mot Le Puy igen år 1521 och skördade nya offer år 1547. De skräckslagna invånarna sökte tillflykt på landsbygden; även konsulerna lämnade staden, och snart började gräset växa fritt på gatorna. Under lugnare perioder hade den religiösa hängivenheten lockat tre berömda besökare till Le Puy: de franska kungarna Karl VIII och Frans I (1495–1516), samt John Stewart, Skottlands regent (1533). Henrik II sammankallade 1548 en specialdomstol (Les Grands Jours) i staden, med det uttryckliga uppdraget att utrota den olyckliga lutherska sekten. Flera kättare dömdes till döden på bålet.
Religionskrigen och Katolska ligan
Den övervägande majoriteten av befolkningen i Le Puy var katolsk när religionskrigen bröt ut. Den protestantiske ledaren, Baron des Adrets, som inte personligen hade möjlighet att leda angreppet mot staden, skickade sin löjtnant, Blacons, i spetsen för en styrka på sju- till åttatusen man (1562). Han anlände i gryningen framför fästningen, som försvarades av eliten av Velays adel. Efter att ha slagits tillbaka med kraft plundrade han den lilla förorten Aiguilhe samt franciskaner- och dominikanklostren, och intog därefter slottet Espaly som tillhörde biskopen av Le Puy, Sénectère. Han förstörde slottets befästningar och murar innan han återvände för att attackera staden, men alla hans stormningsförsök misslyckades och han tvingades häva belägringen med stora förluster. För att förhindra nya angrepp från protestanterna – som lyckligtvis aldrig kom – lät Antoine de la Tour de Saint-Vidal, guvernör i Velay och Haut-Vivarais, förstärka Le Puys försvar och kallade hela den adliga hären (ban och arrière-ban) till vapen.
Senare uppfördes ytterligare befästningar i Le Puy. Protestantarna konspirerade för att överlämna staden inifrån, men seneskalken av Rochebonne avslöjade och omintetgjorde komplotten (1568). Vid tiden för Bartolomeinatten vägrade biskop Sénectère kategoriskt att utföra de blodiga order som kom från hovet. Han samlade protestanterna i sitt palats, läste upp kungens brev för dem och berörde dem så djupt med sin storsinthet att de omedelbart avsvor sig sin tro och konverterade (1572). Staden anslöt sig snart till Katolska ligan, och François de Coligny försökte förgäves inta den genom en överraskningsattack (1585). La Tour de Saint-Vidal, en ivrig anhängare av familjen Guise, fick därefter invånarna att svära trohet till Den heliga unionen mot kung Henrik III. En delegation från staden Toulouse bidrog till att helt övertyga dem, och biskopen själv föregick med gott exempel. Den uppretade kungen utnämnde François de Chaste till ny guvernör i Velay, men invånarna i Le Puy vägrade envist att erkänna någon annan än baronen av Saint-Vidal i denna befattning. Under hans frånvaro valde de ut tjugofyra representanter bland sig som de gav den högsta makten, i efterföljd av De sexton i Paris och De arton i Toulouse. Vid Henrik III:s död erkände Chaste och biskopen Henrik IV som kung, medan invånarna i Le Puy, ledda av Saint-Vidal, förberedde sig för att försvara staden mot honom.
Ligans anhängare i staden publicerade ett dekret från parlamentet i Toulouse som påbjöd konfiskering av egendom från de moderata (kallade les politiques) för att finansiera kriget. Därefter gick de till anfall: de stormade slottet Polignac och raserade dess befästningar, och försökte inta slotten Ceyssac och Espaly (1589–1590). Saint-Vidal var mer framgångsrik; han återvände med titeln guvernör av Gévaudan i spetsen för fem- till sextusen män, framtvingade Espalys kapitulation och sprängde dess försvarsverk. Men under ett försoningsmöte hamnade han i ett häftigt gräl med Chaste, utmanade honom på duell och dödades. Ligans anhängare i Le Puy gav honom en storslagen begravning och förnyade sin ed att aldrig erkänna Henrik av Bourbon (Henrik IV) eller någon av hans anhängare; ett porträtt av kungen brändes till och med offentligt på torget. Rojalisterna försökte därefter överrumpla Le Puy under natten, men deras plan avslöjades och de led enorma förluster.
Deras främsta ledare, bland andra seneskalken Chaste, omkom i dessa strider. Flera invånare som misstänktes för samröre med rojalisterna kastades i fängelse, och de mest framstående hängdes på Martouret-torget. Till slut – övergivna av alla sina allierade, tvingade att hålla vakt på murarna varannan natt och bygga försvarsverk på dagen, utblottade av i förväg inbetalda krigsskatter och i skräck för anfall från de upproriska bönderna (les croquants) – gav invånarna i Le Puy upp kriget. De skrev under ett fredsavtal med Henrik IV, som pragmatiskt beviljade dem skattebefrielse i fem år (1591–1596). Från och med denna tidpunkt bjuder Le Puys historia endast på några få händelser av underordnad betydelse. Den enda händelse som tycks värd att nämna är det djärva tilltaget av den beryktade tjuven och smugglaren Mandrin. Trots vakternas närvaro lyckades han 1754 ta sig in i Le Puy, plundra huset tillhörande den högste skatteindrivaren, bryta upp fängelserna för att befria flera fångar, och sedan i lugn och ro dra sig tillbaka för att fortsätta sina rån på annat håll.
Modern tid: kulturarv, ekonomi och monument
Le Puy, huvudstad i det forna Velay och säte för provinsens ständerförsamlingar, var en gång en formidabel militär fästning och betraktades som den sjätte viktigaste staden i Languedoc. Dess stadsvapen, som staden fick rätt att återinföra genom ett kungligt dekret under Restaurationen, består av en blå sköld strödd med franska liljor i guld, överlagd med en silverörn med sänkta vingar. Skölden omges av två gröna palmkvistar som knyts samman av ett blått band. Dessa vapen beviljades under Capetingerna, omkring år 992, på inrådan av Guy Foulques, biskop av Velay. Le Puy har idag ett sällskap för jordbruk, vetenskap och konst, ett museum för målningar, skulpturer och antikviteter, ett bibliotek, ett college, en förstainstansrätt samt en handelsdomstol. Staden är fortfarande ett biskopssäte och har en befolkning på över 15 000. Departementet Haute-Loire, för vilket staden är huvudort (prefektur), har nästan 299 000 invånare, och stadens administrativa distrikt (arrondissement) har 132 500. Espaly, som ligger i samma kanton som Le Puy, har cirka 1 200 invånare.
Förutom de berömda historiska personer vi redan har nämnt är Le Puy födelseplats för påven Clemens IV, vald på 1200-talet; författaren Irail; målaren Boyer; samt far och son Guy, båda framstående målare. Fadern kallades "den Store" och sonen "den Berömde": fadern gjorde sig ett namn i Italien som Guido Franciste, medan sonen vann stor ryktbarhet i Paris – ett rykte som är välförtjänt, vilket bekräftas av en av hans målningar som än i dag förvaras i Notre-Dame-du-Puy. Vi bör även nämna baron de Latour-Maubourg, marskalk av Frankrike, samt kardinal Melchior de Polignac, medlem av Franska akademien, vars namn är en viktig del av vår politiska och litterära historia. Som förhandlare vid freden i Utrecht och författare till Anti-Lucretius intar han en framträdande plats bland de stora männen under Ludvig XIV:s tid.
Handeln i Le Puy består huvudsakligen av spetsar, frön och grönsaker som staden exporterar till de södra departementen. Tillverkningen av läder som bearbetas och sys till säckar för vintransport (vinsäckar) – mycket praktiska för resor i bergstrakter – var en gång en blomstrande industri, men denna har numera minskat kraftigt. Trots en viss kommersiell tillbakagång har Le Puy fortfarande fabriker för tillverkning av svarta och vita spetsar, vinsäckar, filtar och grova ulltyger. Här finns också ullspinnerier och färgerier, en spikfabrik samt gjuterier för grytor, kastruller, kyrkklockor och småbjällror – varor som mulåsnedrivare från centrala och södra Frankrike har köpt här i över ett århundrade. Industrin kompletteras av garverier för getskinn, ett pappersbruk och flera kalkugnar.
Stadens landskap, som breder ut sig som en amfiteater på sluttningarna av Mont-Corneille nära de små floderna Borne och Dolaison, knappt en mil från deras utlopp i Loire, erbjuder en utomordentligt pittoresk vy. Men även om staden är slående vacker på avstånd, är den en större utmaning att utforska inifrån: de dåligt utformade, trånga och ibland smutsiga gatorna i den övre staden har en lutning som gör dem otillgängliga för vagnar. De är stenlagda med vulkaniskt grus från Corneille och blir extremt hala vid regn, frost eller torka, vilket utgör en verklig fara för besökare som inte är vana vid att röra sig i sådan terräng.
Staden erbjuder ändå mycket behagliga områden, såsom promenaden Le Breuil. När det gäller monument dominerar katedralen Notre-Dame, vars djärva, annorlunda arkitektur och magnifika fasad väcker beundran. Kyrkan Saint-Laurent har också en särskild nationell betydelse, eftersom inälvorna från den berömde franske fältherren Bertrand du Guesclin vilar där, vilket gör den till en vördad plats för alla fransmän. Kyrkan Saint-Michel d'Aiguilhe hade kanske bara varit ett vackert exempel på gotisk ålderdom om det inte vore för dess unika läge: den kröner toppen på en pyramidformad vulkanisk klippa. Dess slanka klocktorn framstår som en naturlig förlängning av den konformade klippan, och på avstånd liknar hela formationen en enorm obelisk. Slutligen finns en cirkulär byggnad som traditionellt kallas Dianatemplet. Bland de modernare byggnaderna märks prefekturen, stadshuset, Hôtel-Dieu, det allmänna sjukhuset, seminariet och kavallerikasernen i förorten Saint-Laurent nära Estrouilhasbron. (Utdrag ur "Histoire des villes de France" utgiven av Aristide Guilbert)