Befolkningen i byn, som är en del av kommunen Prévenchères, har varierat avsevärt under århundradenas lopp. År 1789 fanns det 111 invånare; 1846 var de 158; 1936 fanns det 84; och 1980 endast 12. Skolan, som ännu hade 35 elever 1930, tvingades stänga 1963 när bara tre barn fanns kvar. Som jämförelse fanns det två skolor i La Garde år 1880: en allmän och en privat.
Idag bor ett femtontal invånare här året runt, varav de flesta är yngre pensionärer eller hantverkare. Under sommarsäsongen, inräknat de gäster som bor på Auberge Régordane, växer befolkningen till ett hundratal personer.
Sedan 1972 har många hus omsorgsfullt restaurerats – eller håller på att restaureras – av familjer med rötter här sedan flera generationer, eller av nya ägare som har förälskat sig i platsens skönhet.
Länge utgjorde kastanjen en av byns allra viktigaste resurser. Marken odlades ända ner till Chassezacs stränder, och man hade även planterat kastanjeträd i de mest skyddade delarna av platån samt på sluttningarna mot Pourcharesses. På ravinernas branta sluttningar finner man än idag kastanjelundar anlagda på små terrasser kallade "accols", vilka bärs upp av de kallmurar som byggdes av förfäderna. Dessa "accols" bevattnades sinnrikt via kanaler som ledde vattnet från Chassezac.
Varje familj ägde ett eller flera torkhus för kastanjer, så kallade "clèdes", belägna antingen på ravinernas sluttningar eller mitt i byn. I takt med att befolkningen minskade övergavs successivt de mest avlägsna, och framförallt de mest svårbrukade, markerna.
Boskapsuppfödning utgör än idag en annan stor inkomstkälla för La Garde-Guérin. Mellan 1950 och 1960 räknade man till 1000 får, 50 kor, 100 getter, en eller två grisar samt fjäderfän i varje hushåll (sammanlagt ett tjugotal). Därtill kom dragdjuret, oftast en mula, ibland en häst eller en åsna. En gemensam herde vallade hjorden och fick i tur och ordning mat hos ägarna, i proportion till antalet djur eller "dagar" de hade på sommarbetet.
Redan på 1300-talet hölls en marknad i La Garde-Guérin på Mikaelsdagen, den 29 september. Den sista marknaden ägde rum i september 1938. Detta evenemang var i första hand till för att "anställa herdar". Denna dag fann herdar från omnejden arbete, liksom kastanjeplockare och de arbetare som röjde fruktodlingarna. De äldre minns dessa marknader som stora, festliga tilldragelser. "Pré de la Foire" myllrade av köpmän och marknadsknallar som, på grund av dåtidens långsamma transporter, anlände till byn flera dagar i förväg och inackorderades hos invånarna.
Byborna levde närmast i total självhushållning. Köksträdgården gav grönsaker, och köttet de åt kom från deras egna grisar och fjäderfän. Potatisen, som var en basvara på samma sätt som kastanjen, odlades på åkrarna. Brödet bakades i byns gemensamma ugn, där varje familj turades om – en tradition som levde kvar ända fram till 1966. Det handlade om ett rustikt bröd bakat på lokala spannmål (vete och råg), som skördades på plats och fördes till kvarnen.
Denna organisation förklarar hur invånarna, om än med möda, lyckades mätta sina ofta mycket stora familjer (med 6 till 16 barn). Inköp utifrån begränsades till kaffe, vin och olja till salladen, medan ister användes som matfett vid matlagningen. Idag vilar den lokala ekonomin nästan uteslutande på fåruppfödning och rågodling, varav det sistnämnda numera enbart används som djurfoder. Det är en sårbar ekonomi som två bönder beslutsamt upprätthåller, vilket säkrar byns överlevnad året runt.
Sedan ett tjugotal år tillbaka har ett hotell och restaurang, Auberge Régordane, med stor framgång välkomnat både lokalbefolkning och förbipasserande resenärer under sommarhalvåret. Ni kan också upptäcka en utställning med måleri, grafik och textilkonst – en lek med form och färg – i ateljén i byns gamla skola, driven av herr och fru Thibeaux.
Som arvtagare till ett prestigefyllt kulturarv tar La Garde-Guérin varje år emot tusentals besökare, alltid lika imponerade av platsens skönhet och storslagenhet. Må denna by fortsätta att leva och förtrolla alla dem som stannar till på denna historiska plats! På grund av geologin har dricksvattenförsörjningen länge varit problematisk: det tunna ytskiktet av triassandsten gjorde det omöjligt att bygga upp en tillräcklig vattenreserv i kontakt med det underliggande granitberget.
Innanför murarna i La Garde-Guérin blev brunnarna därför ofta förorenade, särskilt under sommaren. Under torrperioden eller i händelse av belägring tog borgens cistern, djupt uthuggen ur själva berget, över. Regnvatten, som var en dyrbar resurs på medeltiden, var föremål för en avgift som herrarna krävde in. Utanför murarna var källorna av yttersta vikt tack vare sitt vattenflöde och sin goda vattenkvalitet, och detta förblev fallet fram till dess att ett vattenledningsnät byggdes 1938.
Redan på 1100-talet reste sig den befästa byn La Garde-Guérin stolt över Chassezac-ravinen, mitt i Occitaniens branta och vilda landskap. Denna strategiska utpost kontrollerade Chemin de Régordane (vandringsleden GR®700), en avgörande kommunikationsväg som förband Centralmassivet med Medelhavet. Det är lätt att föreställa sig stränderna vid Chassezac, de massiva stenmurarna och de herdar som var upptagna med sina dagliga sysslor.
Dessa herdar, både män och kvinnor, var ständigt återkommande figurer i den lokala historien. De vakade över sina fårflockar och ledde djuren längs de steniga och grönskande stigarna. Deras dagar fylldes av ljudet från skällor och lammens milda bräkande.
Chemin de Régordane var mycket mer än bara en enkel vandringsled för boskap: det var den livsviktiga förbindelsen mellan Auvergne, Velay, Languedoc och Medelhavskusten. Herdarna från La Garde-Guérin spelade en avgörande roll för resenärernas säkerhet. Som sanna beskyddare av Régordane-vägen vakade de över karavaner lastade med värdefulla varor, rika tyger och exotiska kryddor.
Var och en av dem var knuten till en "parérie", en del av fästningen och vägen som de omsorgsfullt underhöll. I gengäld krävde dessa män in vägtullar, avgifter för "cartalage" (spannmålsmätning) och till och med för främmande hjordars genomfart. Dessa riddar-herdar, kallade Pariers, svor trohetsed till biskopen av Mende och utgjorde ett oerhört effektivt ekonomiskt och militärt samhälle.
La Gardes castrum fungerade som deras ointagliga gränspostering. Där höll de vakt dag och natt, och spejade mot horisonten för att upptäcka minsta hot. Deras namn ekade i vindarna från Chassezac: Gaucelme, Hérail, Bertrand och Gaule. Varje klan tog sin del av ansvaret för att försvara förläningen.
Så knöt invånarna i La Garde-Guérin, i hjärtat av medeltiden, band mellan bergen och havet, mellan stjärnorna och sina hjordar. Deras berättelser flätades samman med köpmännens, pilgrimernas och trubadurernas historier. När solen försvann bakom murarna samlades de runt eldstaden för att dela sina legender och förhoppningar. Än idag bär byns stenar ekot av deras steg, och dessa det förflutnas väktare vakar över våra minnen som stjärnor i en Cévennes-natt.