Berättelse om en tidlös paus, mellan skrivande, elcykel och möten vid brasan.
Det var när jag sökte på nätet efter en fristad för att skriva i fred, långt från en slätt som kvävdes under ännu en värmebölja, som jag upptäckte webbplatsen etoile.fr. Löftena om denna plats övertygade mig om att ta med min egen elcykel på tåget till La Bastide-Puylaurent. På 1 000 meters höjd, vid porten till Lozère, är denna by en verklig "kall punkt", en försynens klimatoas för att fly från en allt mer överhängande global uppvärmning. När jag sköt upp dörren till L’Étoile, ett före detta semesterhotell från 1926 vid floden Alliers strand, kände jag omedelbart att denna byggnad hade en sann själ. Min instinkt hade inte svikit mig.
Så snart jag anlände kom en värd med smittande energi fram till mig: Philippe Papadimitriou, husets herre. Ursprungligen från Belgien, har han ingjutit sin spontanitet och djupa mänsklighet i denna imponerande vita byggnad. Han guidade mig till min tillflyktsort för veckan: rummet mot floden med sin balkong. För den inspirationssökande författaren som jag är, var det den perfekta miljön.
Mina dagar fann mycket snabbt sin balans. På morgonen slog jag mig ner på balkongen eller i trädgården för långa skrivpass, med ljudet av Alliers klara vatten nedanför. Eftermiddagen ägnades åt utforskning. För att vägleda mig hade Philippe utformat en mängd skräddarsydda rundslingor, tänkta för både vandring och cykling. Alla dessa värdefulla resvägar fanns fritt tillgängliga på hans kontor, redo att tas med för dagen.
När det gäller vandring är gästhusets läge exceptionellt, eftersom det ligger vid korsningen av mytomspunna leder. Jag hade mycket att välja på för att nöta mina skor mellan GR7, GR72, den berömda GR70 Stevensonleden, GR470 som följer Allier-dalens meandrar, eller till och med GR700 Regordane-vägen. Men när lusten att åka längre gjorde sig påmind, satte jag mig på min elcykel för att korsa regionens pittoreska småvägar. Långt från de stora vandringslederna reserverade för fotgängare, gjorde dessa lugna asfaltband att jag med lätthet kunde svälja höjdskillnaderna, med ansiktet smekt av en räddande bris.
Min återkomst till egendomen markerade en oföränderlig ritual. Mitt på eftermiddagen rymde från köken den oemotståndliga och tröstande doften av hembakat bröd som höll på att gräddas. Lockad tog jag mig tid att strosa längs den lilla kanalen där några guldfiskar fridfullt glider fram, innan jag observerade det stora växthuset där generösa tomater rodnar fyllda av bergssolen. Ibland hörde jag en mild pianomelodi stiga. Det var Philippe som, efter att ha lagat mat och förberett måltiden, unnade sig en stunds andrum för att improvisera några toner.
Slutet av eftermiddagen ringde in tiden för samvaro. Som aperitif avnjöt jag en god, välkyld belgisk öl med utsikt över trädgården. Sedan tillkännagav klockan middagen. Runt det stora gästbordet gjorde Philippes berömda soppa stor succé. Det var i detta ögonblick som platsens universella anda helt uppenbarade sig.
Jag delade min måltid med vandrare på semester, som kommit från alla länder för att varje dag stråla ut på de omgivande slingorna, blandade med kringströvande vandrare, med tunga ryggsäckar och trötta kängor, som gjorde ett räddande stopp på den mytomspunna Stevensonleden. Bofasta för en vecka och pilgrimer för en kväll, vi byggde om världen tillsammans i skenet av brasan.
Jag lovar, vännen Philippe och din vackra boning, jag kommer tillbaka. Vi åker iväg med manuskriptet närt av dessa vackra möten, med fötterna väl förankrade på jorden men beslutsamt "med huvudet i stjärnorna". av Alain Huy