Under min TGV-resa från Bryssel till Nîmes förändras landskapet gradvis och antar en alltmer medelhavskänsla. Kort efter Valence ser jag den första cypressen! Resan fortsätter sedan från Nîmes norrut till La Bastide-Puylaurent i Lozère. Tågresan, i en ultramodern vagn med panoramafönster, erbjuder fantastiska vyer över Cévennernas landskap. En dokumentärfilm hade inte kunnat fånga dessa scener bättre.
Vid min ankomst till L’Etoile välkomnas jag av ägaren Philippe Papadimitriou och hans hund Billy. Philippe, europé till både ursprung och övertygelse, och därtill en sann globetrotter, är en man på närmare två meter. Med sina blå ögon och sitt pigga, lätt spjuveraktiga uttryck får han mig omedelbart att känna mig välkommen, nästan som om han hade väntat just på mig. (För att undvika missförstånd: han ger detta intryck till alla som kommer!)
Gästhuset, som tidigare hette Hôtel du Parc eller Hôtel Ranc, är rymligt och ljust. På framsidan finns en stor veranda och på baksidan en balkong med vacker utsikt över trädgården som gränsar till floden Allier. I det stora vardagsrummet, där måltiderna serveras, står även ett piano. Där slår sig Philippe gärna ner på eftermiddagarna för att bjuda på sina improvisationer. Det centrala inslaget är dock den enorma eldstaden, vars värme jag verkligen uppskattar så här i början av juni.
Och så har vi Billy, en blandning av labrador och golden retriever. Billy är en integrerad del av konceptet på L'Etoile. Han välkomnar nyanlända gäster helt efter sina egna kriterier: vissa hjärtligt, andra lämnar honom fullkomligt likgiltig. Jag tror att han vet precis vad han gör.
Billy intar strategiska positioner i gästhuset: antingen framför kontoret (med utsikt över korridoren, entrén och vardagsrummet), i korridoren precis utanför köket (alla förstår varför), eller framför – ibland till och med under – eldstaden. Dessutom älskar han att slappa i en rottingfåtölj framför brasan. Tekniken är väl inövad: först lägger han nosen på fåtöljen, sedan framtassarna, varpå ett sista krafttag följer för att få upp bakpartiet (man är ju trots allt inte purung längre). När han väl fått upp alla fyra benen i stolen gör han en lätt rotation åt höger, viker in frambenen och lägger slutligen försiktigt huvudet på armstödet: puh, det var det! I detta skede kan man klappa och vrida på Billy bäst man vill, han kommer inte att röra sig ur fläcken på ett bra tag.
Mellan Billy och mig var det ömsesidig kärlek vid första ögonkastet! Så snart jag sätter mig någonstans – och jag erkänner, oftast blir det nära brasan – kommer Billy och lägger sig vid mina fötter, vilar huvudet på framtassarna och ger ifrån sig en djup suck av välbefinnande. Jag svarar med att klia honom bakom örat och intyga att han är en vacker hund, ja, faktiskt den vackraste hunden på jorden.
Billy accepterar mina ord utan vidare kommentarer, men jag tror att han håller med. Som belöning rullar han över på rygg så att jag kan klappa honom på magen. Till slut lägger han sig på höger sida, men glömmer förstås inte att ge ifrån sig ännu en nöjd suck. Han gillar också att komma och hälsa på mig på morgonen; då kliver han rakt in i mitt rum genom balkongdörren. Han ger mig ett stort välkomnande med kraftiga svansviftningar, hopp och nysningar. Jag proklamerade tidigt att Billy var "min" hund under min vistelse, vilket Philippe generöst gick med på.
Billy är inte så förtjust i långa vandringar längre, men han älskar att följa med Philippe i minibussen för att handla. Han har dock fortfarande inte lärt sig att spänna fast säkerhetsbältet. Men vi får inte glömma att jag faktiskt kom till Frankrike för att vandra. Vi ger oss ut på vackra promenader på tre till fyra timmar. Möjligheterna för vandrare här är enorma.
Landskapet är mjukt och färgsprakande; bergen, kullarna, dalarna och sluttningarna är täckta av en grönskande matta i oändliga nyanser. Det får mitt konstnärshjärta att klappa lite extra. Man finner stora, klargula fält av ginst och maskrosor, mörkgröna ytor inbäddade i ljusgröna fält som, när man kommer närmare, visar sig vara påskliljor som väntar på solens strålar för att slå ut. Vid vägrenen står små penséer, kungsängsliljor, orkidéer och snödroppar och skälver i den kalla vinden i väntan på varmare dagar.
Jag fascineras av sluttningarna som tycks ha formats varsamt av en gudomlig hand. Här står granar intill tallar och bokar, blommande träd och buskar, och ginsten växer upp ur stenrösen. Formerna är omväxlande höga och låga, smala och runda, långa och breda, i alla tänkbara gröna nyanser – och allt smälter samman i en fantastisk harmoni.
När man färdas längs de smala vägarna i detta ännu orörda hörn av Frankrike känns det nästan som att man befinner sig i ett sådant där miniatyrlandskap man bygger för modelljärnvägar: dalar, kullar, broar, tunnlar, järnvägsspår, bondgårdar, floder, får och getter. Utsikten förändras ständigt. Och ovanför allt detta välver sig en himmel som skiftar mellan blått och grått; molnmassiv spricker upp och blottar en strålande sol, bara för att genast dra ihop sig igen. Jag omges av en djup tystnad, endast avbruten av fågelsång och flodens brus. Det är ett paradis...
Det är med ett visst vemod jag lämnar denna plats i slutet av veckan, men med en brinnande längtan att snart återvända till dessa landskap och till det vackra gästhuset hos Philippe och Billy. Av Margit Huy