En oförglömlig vistelse

Under min TGV-resa från Bryssel till Nîmes förvandlas landskapet gradvis mot Medelhavet. Kort efter Valence ser jag den första cypressen! Resan fortsätter från Nîmes norrut till La Bastide Puylaurent i Lozère. Resan, som görs i ett ultramodernt tåg med panoramafönster, erbjuder fantastiska vyer över Cévennes landskap. En dokumentär kunde inte ha fångat dessa scener bättre.

Vid min ankomst till L’Etoile välkomnas jag av ägaren Philippe Papadimitriou och hans hund Billy. Philippe, europé i både ursprung och övertygelser, globetrotter, är en karl som nästan är två meter lång. Med sina blå ögon och sitt busiga uttryck får han mig omedelbart att känna mig välkommen, som om han har väntat på mig speciellt. (Inget missförstånd: han ger detta intryck till alla som kommer!)

Bed and breakfast, som tidigare var Hotel du Parc eller Hotel Ranc, är rymlig och ljus. Framför finns en stor veranda och bakom en balkong med en mycket vacker utsikt över trädgården som gränsar till Allier. I det stora vardagsrummet, där måltiderna serveras, finns även ett piano. Philippe sätter sig där på eftermiddagen för att spela sina improvisationer. Det centrala inslaget är den enorma eldstaden, som jag verkligen uppskattar värmen från i början av juni.

Och så finns det Billy, en blandning av Labrador och Golden Retriever. Billy är en integrerad del av konceptet L'Etoile. Billy välkomnar de nya gästerna enligt sina egna kriterier: vissa hjärtligt, andra lämnar honom helt likgiltig. Jag tror att han vet vad han gör.

Billy tar strategiska positioner i bed and breakfast: antingen framför kontoret (med utsikt över korridoren, entrén och vardagsrummet), eller i korridoren precis framför köket (alla förstår), eller framför eller under eldstaden. Dessutom älskar han att slappa i en rottingstol framför elden. Tekniken är på plats: först lägger han snutten på stolen, sedan frambenen, ett sista krafttag och bakpartiet följer (man är ju inte direkt ung längre). När han har fått upp alla fyra ben på stolen, gör han en lätt rotation åt höger, passerar frambenen genom sidorna och lägger slutligen försiktigt sitt huvud på armstödet: puh, det är gjort! Vid detta stadium kan man trycka och vrida Billy i hans stol, ta bilder, han kommer inte att röra sig på ett tag.

Mellan Billy och mig är det ömsesidigt kärlek vid första ögonkastet! Så snart jag sätter mig någonstans, och jag erkänner, för det mesta nära eldstaden, kommer Billy för att lägga sig vid mina fötter, med huvudet på frambenen och ger ifrån sig en stor suck av välbefinnande. På detta svarar jag genom att klappa honom bakom örat och säger att han är en vacker hund, att han till och med är den vackraste hunden på jorden.Billy accepterar mina ord utan vidare kommentar, men jag tror att han håller med. Som en belöning så att säga, vänder han sig på rygg så att jag kan klappa honom på magen, och han slutar med att lägga sig på sin högra sida, utan att glömma att ge ifrån sig en annan suck av tillfredsställelse. Han gillar även att komma och hälsa på mig på morgonen i mitt rum genom att gå in genom balkongdörren. Han ger mig en stor välkomst med kraftiga bakben, hopp och nysningar. Jag deklarerar att Billy är "min" hund under min vistelse, vilket Philippe generöst går med på.

Billy är inte så förtjust i vandringar längre, men han älskar att följa med Philippe för att handla i hans minibuss. Men han har fortfarande inte lärt sig att spänna på sig säkerhetsbältet. Låt oss inte glömma att jag kom till Frankrike för att vandra. Vi åker på vackra promenader på tre till fyra timmar. Möjligheterna för vandrare här är enorma.

Landskapet är mjukt och färgglatt, bergen, kullen, dalarna och sluttningarna är täckta av en matta av grönska i oändliga nyanser. Det får mitt hjärta som konstnär att vibrera. Man finner stora, klargula områden av ginst och maskrosblommor, stora plattor av mörkgrönt i fält av ljusgrönt som, när man kommer närmare, visar sig vara påskliljor som väntar på solen för att blomma. Vid vägkanten skakar små pensé, kungsängsliljor, orkidéer, snödroppar i den kalla vinden medan de väntar på bättre dagar.

Jag är fascinerad av sluttningarna som verkar ha formats varsamt av den gudomliga handen. Där finns granar bredvid tallar och bokar, blommande träd och buskar, ginst växer i klippblock, det finns höga och låga former, smala och runda, långa och breda, alla nyanser av grönt, och allt är av stor harmoni.

När man kör längs de smala vägarna i detta fortfarande orörda hörn av Frankrike känns det som att man befinner sig i en slags landskap som man skapar för elektriska tågsmodeller: dalar, kullar, broar, tunnlar, järnvägar, gårdar, floder, får, getter, utsikten förändras ständigt. Och ovanför allt, en himmel som skiftar mellan blått och grått, molnberg öppnar sig för att visa den solskenblå och återformar sig omedelbart. Jag omges av tystnad, som endast avbryts av fågelsång och ljudet av en flod. Paradiset…

Det är med sorg jag lämnar denna plats i slutet av veckan, med en brinnande längtan att återvända till dessa landskap och denna vackra hem med Philippe och Billy. Från Margit Huy