När jag surfade på nätet efter information om GR70 (den berömda Stevensons led), som en vän hade pratat utförligt om, stötte jag av en slump på en sida med titeln "En oförglömlig vandring i Cévennes" skriven av Gaston Testud. Där specificerades att det rörde sig om en "6-dagars rundvandring genom Cévennes", ett skyddat område klassat för sina agropastorala kulturlandskap, vilket följdes av en mycket detaljerad och exakt beskrivning av rutten.
Efter att ha diskuterat saken med min fru, förförda av denna lockande, historiska och framförallt "nyckelfärdiga" rutt, bestämde vi oss för att genomföra vandringen precis så som den föreslogs. Vilket utmärkt beslut det var! Vi tillbringade en fantastisk vecka där, inte minst tack vare det vackra vädret som följde oss hela vägen: otroligt varierande landskap som pendlade mellan karg granit och lummiga dalar, hisnande panoramavyer, frodig växtlighet och pensionat (gîtes) med en genuin själ, drivna av människor med en sann passion för sin region.
Vi anlände först till L'Etoile, ett stort pensionat som liknar ett gammalt semesterhotell från 1920-talet, vackert beläget vid floden Alliers strand, som här utgör den naturliga gränsen mellan Lozère och Ardèche. Dess välkomnande hall öppnar upp mot en bred, vitmålad trappa, medan en lummig veranda erbjuder en perfekt plats att slå sig ner och njuta av de sista solstrålarna före middagen. Philippe, husets värd, erbjöd oss rum med privat badrum och utsikt över den stora, trädkantade parken.
Uppvärmning runt klostret Notre-Dame-des-Neiges
Redan nästa dag tog vi en "uppvärmningsvandring" på cirka tio kilometer runt byn, där vi utnyttjade en av de många rutter som markerats på IGN-kartan och som Philippe vänligen ställt till förfogande. Den strålande solen utlovade en fantastisk dag, och det blev det verkligen i denna rika natur där ginst och ljung flätas samman.
Vi gick först upp till cistercienserklostret Notre-Dame-des-Neiges, grundat 1859. Vi blev lite överraskade när vi vid vägkanten upptäckte ett litet kapell som påminner om att fader Charles de Foucauld (broder Marie-Albéric) i början av 1900-talet gjorde sitt novitiat just här, och firade sin första mässa 1890, innan han gav sig av till Sahara. Därefter, via en slingrande stig, nådde vi "La croix du Pal", ett gammalt snidat stenkors som markerar ett historiskt vägskäl. Man berättar med stor övertygelse att de romerska arméerna passerade just denna strategiska plats under Julius Caesars sista fälttåg, på sin marsch mot Gallien. På vår högra sida, ett hundratal meter bort på heden, fick vi också syn på ett anmärkningsvärt vakttorn krönt med en staty av Sankt Laurentius, som tyst vakar över dalen.
Därifrån följde vi GR7 en stund fram till Coulet de Pecoyol, innan vi vek av mot Rogleton och den lilla byn Laveyrune, som ligger inbäddad nära Alliers källa. Lite längre fram ledde en stenig stig oss upp till toppen av Espervelouze, där vi åt picknick. Vi bjöds på en enastående panoramautsikt över hela Allier-dalen, med byn La Bastide-Puylaurents skiffertak skymtande i fjärran. Eftersom stigen under eftermiddagen följde sträckningen för en kraftledning, valde vi att vända om för att hitta den mycket vildare anslutningsleden mellan GR7 och GR72.
Vi nådde i lugn och ro Rogleton för att där ta GR72. Denna ledde oss tillbaka till vår utgångspunkt, och bjöd oss på den doft- och synmässiga njutningen av de otaliga vilda blommor (fingerborgsblommor, mjölkört och blåklockor) som kantade stigen under bokträdens lövverk.
På den mytomspunna Stevensons led
Trygga i vår fysiska form och pålitligheten i vår utrustning lät vi bilen stå kvar på L'Etoiles stora, skuggiga parkering och gav oss iväg på måndagsmorgonen för en veckas vandring, där vi noggrant följde Gaston Testuds anvisningar.
Bortsett från ett kort parti på morgonen längs en mindre asfalterad väg under reparation, erbjöd GR70 (den berömda Stevensons led, upptrampad av den skotske författaren Robert Louis Stevenson och hans åsna Modestine 1878) oss en omväxlande och magnifik rutt, där barrskogar och öppna betesmarker avlöste varandra. De två vackra byarna Chasseradès och Mirandol är mycket pittoreska, med denna överraskande järnvägslinje (den berömda "Cévenol") och dess majestätiska stenviadukt som leker kurragömma i den kuperade terrängen. När det gäller djurlivet hade vi turen att observera flera glador och ormvråkar som gled fram ovanför våra huvuden.
På kvällen, i gîte Les Alpiers som drivs av en mycket vänlig dam av nederländsk härkomst, vilken har lyckats bevara äktheten i denna gamla byggnad, blev vi överraskade över att enbart träffa vandrare vi blivit bekanta med dagen innan på L’Etoile. Det säger sig självt att det vid middagstid rådde en fantastisk stämning runt det stora gemensamma bordet, förhöjd av den utmärkta lokala maten som serverades oss i en härlig gemenskap.
Bestigningen av Mont Lozère och Camisardernas historia
På tisdagen fortsatte vi vår färd längs Stevensons led förbi stationen i Le Bleymard. Det bjöds på vackra, gradvisa stigningar för att nå de karga bergsryggarna på granitmassivet, men vädret var så milt och landskapen så föränderliga att ansträngningen aldrig kändes oöverstiglig.
Från stugan på Mont Lozère upp till toppen av Finiels, den högsta punkten i Cévennes på 1 699 meters höjd, är panoramautsikten oavbruten och vidsträckt. De subalpina ängarna, beströdda med granitblock i mystiska former, ersätter gradvis skogarna. Det är en otrolig känsla att vandra längs dessa bergsryggar, till synes svävande mellan himmel och jord, inandandes den rena och kalla luften på höjderna.
Nedstigningen, längs en mycket brant och stenig stig, urgröpt av regnen i Cévennes, visade sig vara lite farligare och satte våra knän på prov. Den ledde oss slutligen ner i en grönare värld, vid stranden av bäcken Rieussalet. Vi följde den växelvis på höger och vänster sida, och tvingades till några akrobatiska överfarter på hala stenar innan vi slutligen nådde dalen och Le Pont-de-Montvert.
Ganska förvånande passerar GR-leden bokstavligen rakt igenom det kommunala gîtet. I själva verket rör det sig mer om en enkel fjällstuga: vi fick tak över huvudet för natten, men ingen matservering. Trots att det var lite mörkt och spartanskt, var platsen väl anpassad för vandrarens vila. Le Pont-de-Montvert är en charmig by med granithus som ler mot floden Tarn, men med ett stormigt förflutet. Det var nämligen här som det blodiga Camisardkriget bröt ut i juli 1702, efter mordet på abbot du Chayla, en skoningslös inkvisitor. Idag är atmosfären fridfull: restauranger, livsmedelsbutik, bageri, bokhandel, souvenirer... All service finns samlad runt den emblematiska bron, och vi passade självklart på att fylla på våra förråd.
På onsdagsmorgonen tog vi farväl av de renläriga vandrarpuristerna som fortsatte i Stevensons fotspår söderut. Vi övergav nämligen GR70 för att vika av in på GR72, som under de kommande dagarna lugnt skulle ta oss tillbaka till vår startpunkt.
Från Le Pont-de-Montvert till den lilla byn Merlet, omsorgsfullt restaurerad och typisk för den lokala arkitekturen, är stigen mycket angenäm; eftersom de röd-vita markeringarna emellanåt var väldigt glesa, visade sig den detaljerade IGN-kartan vara särskilt användbar för att inte tappa bort sig.
Därefter korsade vi ett mycket välmarkerat område, men formligen dränkt i skogar av ginst, högre än vi själva, som fyllde luften med sin söta doft, innan vi nådde en gammal, massiv stendamm byggd över Tarns unga vattenflöde. Därifrån, och fram till den gamla Tarn-bron, sträcker sig en drömlik, nästan magisk rutt, som vi njöt av i fulla drag.
Därefter nådde vi den lilla byn Bellecoste och anlände till vår destination via en bra gårdsled: Mas de la Barque. Precis som Gaston Testud gjorde i sin ursprungliga berättelse, tog vi en hel dags paus där för att låta kropparna vila. Denna by, som en gång i tiden var ett centrum för fårens vallning (transhumance), är idag en naturresort. På plats fungerar gîte Le Commandeur även som café och restaurang; mottagandet var, än en gång, mycket varmt, portionerna generösa och av utmärkt kvalitet.
Panoramisk rundvandring runt Pic Cassini
Som "vilodag" under torsdagen genomförde vi likväl en rundvandring på över tjugo kilometer! Lyckligtvis hade våra tunga ryggsäckar stannat kvar på gîtet, och vi gick med lätta steg, utan denna börda på våra axlar...
Vi klättrade först upp, genom hedarna, till toppen av Pic Cassini, som reser sig 1 680 meter över havet, och som har fått sitt namn från den berömda dynastin av franska kartografer som mätte upp Frankrike. Vädret var fantastiskt, solen gassade lite mer än de föregående dagarna. Vid ankomsten bjöds vi på en magnifik 360-graders utsikt — ett riktigt måste som, vid klart väder, gör det möjligt att urskilja ända bort till Mont Ventoux och Alperna. Från denna naturliga utsiktspunkt improviserade vi vår rutt med hjälp av topografisk karta och kompass, men också med blotta ögat, så långt räckte synfältet över platåerna!
Via en liten, diskret stig som gick ner längs "Rymlingens ravin" (Ravin de l'Évadé) — som i själva verket är en mycket trevlig och orörd liten dal —, rundade vi den ståtliga Pic Cassini. Därefter styrde vi kosan rakt söderut över de vidsträckta höglandsbetena och klippmassiven för att nå byn Bellecoste, som vi hade passerat dagen innan. Genom att ta riktning mot Mas Camargue via en bra vallgata stötte vi på GR7, som vi följde ända till den gamla Tarn-bron. Där, vagglade av vattnets porlande, åt vi picknick i skuggan av tallarna som kantar floden.
Efter denna stärkande måltid fortsatte vi längs GR7 fram till byn L’Aubaret. Vegetationen var där radikalt annorlunda än den glesa växtlighet vi korsat under morgonen: mitt ibland mörka granskogar och doftande ädelgranar, kändes det nästan som om vi plötsligt förflyttats till Kanadas vidsträckta landskap.
Där vek vi in på GR68, rundslingan runt Mont Lozère. Det var mycket varmt under den tidiga sommareftermiddagen, och denna sträcka på asfalterad väg (lyckligtvis mycket kort) var inte den mest angenäma, eftersom solens reflektion var stark. Efter att ha korsat byn La Vialasse och passerat de få ensliga husen i Pierre Froide, nådde vi Pudissime-bäckens uppfriskande stränder. Vi följde den rakt norrut hela vägen till Mas de la Barque, genom gamla torvmossar där den sällsynta sileshåren (en liten köttätande växt) växer. Utan någon egentligt markerad stig, var det lugnande bruset av vattnet på vår vänstra sida vårt enda naturliga landmärke. Vi var överlyckliga över att äntligen återfinna undervegetationens svalka för att avsluta denna långa rundtur.
Upptäckt av Voie Régordane och medeltidsstaden La Garde-Guérin
På fredagsmorgonen gav vi oss iväg igen med våra fulla ryggsäckar. Först insvepta i en tjock och mystisk dimma, därefter under en lätt molnig himmel, vilket var en ren välsignelse för vandringen i jämförelse med den starka hettan dagen före. GR-leden slingrade sig genom skogen, och avslöjade mattor av ormbunkar, upp till Rabusat-passet innan den djärvt följde bergsryggen. Mycket vackra panoramavyer, som öppnade sig på båda sidor om dalarna, förgyllde vår vandring. Vi promenerade ömsom genom fält av lila ljung på de sydvända sluttningarna, ömsom mitt i ett hav av gul ginst på de nordvända, och njöt av en anmärkningsvärd biologisk mångfald.
Efter att ha korsat gränderna i den gamla staden Villefort, en historisk knutpunkt, vandrade vi längs stränderna till dess stora vattenreservoar och passerade över den massiva dammen, som den dagen sveptes av en våldsam vind. Lite längre fram på platån nådde vi den gamla romerska vägen — den berömda Chemin de Régordane (nuvarande GR700) —, en stor antik handels- och pilgrimsled som förbinder Centralmassivet med Medelhavet, vilken vi sedan inte lämnade. Här och var väckte magnifika utsikter som störtdök ner mot sjöns blå vatten vår allra största beundran.
Under eftermiddagen gjorde vi ett långt uppehåll för att besöka den lilla byn La Garde-Guérin, en magnifikt restaurerad pärla som lyckats bevara andan, arkitekturen och den genuina atmosfären från medeltiden, med sina kullerstensgator och robusta stenhus.
La Garde-Guérin är en tidigare befäst by, anmärkningsvärt belägen i omedelbar närhet av Voie Régordane (GR700). Denna strategiska vaktpost balanserar svindlande ovanför Chassezac-ravinerna, en spektakulär kanjon uthuggen i berget, nästan 400 meter djup.
Resenären kan skymta den på långt håll, byggd på nästan 900 meters höjd på en karg sandstensplatå som ofta piskas av oberäkneliga vindar. Denna platå vilar på ett massivt fundament av granitklippor, i vilkas labyrint floden Chassezac har grävt ut imponerande raviner, numera ett sant paradis för rovfåglar och canyoning-entusiaster. Tack vare sin exceptionella geografiska och militära position dominerar byn hela det omgivande landskapet. För att bli helt övertygad om detta räcker det med att bege sig till Pré de la Tour (där det gamla vakttornet reser sig) eller till utsiktsplatsen över Chassezac-ravinerna: härifrån kan man blicka ut över hela regionen, ända till Ardèche-bergen, utan minsta visuella hinder.
Låt oss påminna om att den historiska sträckningen av Chemin de Régordane ledde pilgrimer till Saint-Gilles grav, i departementet Gard. Det gamla närliggande prioratet i Prévenchères löd för övrigt under klostret i samma sydliga stad. För att säkra denna livsviktiga handelsväg (vin, salt, varor) grundade regionens adelsmän en riddarorden. Underhållskostnaderna för vägen och det lokala sjukhuset skulle täckas av de olika intäkter och tullar som drevs in av gemenskapen av dessa riddare, kallade "Pariers". I slutet av 1300-talet och under 1400-talet förvärvade nya borgerliga familjer dessa "paréries" och bosatte sig i skydd av murarna i La Garde-Guérin. Under denna långa övergångsperiod bytte dessa herrskapsandelar ofta ägare, vilket ledde till det gradvisa försvinnandet av de gamla adliga parier-släkterna, med undantag för en handfull ståndaktiga medlemmar.
Lördagens vandring, den sista dagen på vår resa, var tveklöst den kortaste under vistelsen (endast 15 till 16 kilometer för att nå La Bastide-Puylaurent) men den visade sig vara extremt angenäm. Solen var tillbaka och lyste upp denna uråldriga stig som ringlade sig fram i ett överflöd av ängsblommor och fladdrande fjärilar. På de breda stenblocken på Voie Régordane, som vi återförenades med i närheten av byn Le Thort, var de djupa hjulspåren som grävts ut för länge sedan, århundrade efter århundrade, av de tunga järnskodda hjulen på romerska vagnar och medeltida kärror, fortfarande överraskande och perfekt bevarade i stenen, och vittnade om forna tiders intensiva trafik.
Strax efter vår lunch gjorde Cévennes-klimatet, alltid lika oförutsägbart, sig påmint: himlen mörknade plötsligt och tunga svarta moln tornade upp sig. Som en ren försiktighetsåtgärd tog vi fram våra regnkläder — för allra första gången sedan vår avresa sex dagar tidigare — och placerade dem överst i ryggsäckarna, redo att tas på. Runt klockan 16:00, med raska steg, nådde vi La Bastide-Puylaurent och fann äntligen Gästhuset L’Etoile utan att ha behövt skydda oss från regnet. Vilken otrolig tur! Knappt en halvtimme senare, just som vi kom ut ur en välförtjänt varm dusch, hörde vi hur skyfall piskade våldsamt mot träden på innergården: vi hade verkligen haft marginalerna på vår sida!
Från denna underbara vecka av rundvandringar bär vi endast med oss utmärkta och levande minnen: den karga skönheten och den otroliga mångfalden i de passerade landskapen, från granitens hårdhet till de djupa dalarna i Cévennes, rikedomen i det historiska arvet, och naturligtvis de vackra mötena på stigarna och runt pensionatens bord... Och till sist, våra djupaste ursäkter till den ståtliga vilda hinden som vi ofrivilligt störde när hon vilade fridfullt, dold i de höga ginstbuskarna, på sluttningarna ovanför Bellecoste... Christian Lalanne