När jag surfade på nätet efter information om GR70 (Stevensons led), som en vän hade nämnt för mig, stötte jag av en slump på en sida med titeln "En oförglömlig vandring i Cévennes" skriven av Gaston Testud. Där specificerades att det rörde sig om en "6-dagars rundvandring genom Cévennes", vilket följdes av en mycket detaljerad och exakt beskrivning av rutten.
Efter att ha diskuterat saken med min fru, och funnit rutten både lockande och "nyckelfärdig", bestämde vi oss för att genomföra vandringen precis så som den föreslogs. Vilket utmärkt beslut det var! Vi hade en fantastisk vecka, inte minst tack vare det vackra vädret som följde oss hela vägen: varierande landskap, hisnande panoramavyer, frodig växtlighet och gîtes (vandrarhem) som alla hade en genuin "själ"...
Först anlände vi till L'Etoile, ett stort pensionat vackert beläget vid floden Alliers strand. En välkomnande hall öppnar upp mot en bred, vitmålad trappa, medan en lummig veranda erbjuder en perfekt plats att njuta av de sista solstrålarna före middagen. Philippe erbjuder ett val mellan sovsalar och privata rum (med eller utan eget badrum); både vandrare och stammisar föredrar dock ofta komforten och avskildheten i rummen med utsikt över parken eller floden.
Redan nästa dag tog vi en "uppvärmningsvandring" på cirka tio kilometer runt byn. Vi följde en av de många rutter som märkts ut på IGN-kartan, vilken vi fått låna gratis av Philippe, pensionatets värd. Den strålande solen utlovade en fantastisk dag, och så blev det verkligen.
Vi gick först upp till klostret Notre-Dame-des-Neiges. Vi blev lite överraskade när vi upptäckte ett litet kapell vid vägkanten som påminde om att fader Charles de Foucauld höll sin första mässa just här i början av 1900-talet. Därefter, via en slingrande stig, nådde vi "La Croix du Pal", ett gammalt, snidat stenkors. Det sägs att de romerska arméerna passerade just här under Julius Caesars sista fälttåg. På vår högra sida, ett hundratal meter bort, fick vi också syn på ett anmärkningsvärt torn krönt med en staty av Sankt Laurentius.
Därifrån följde vi GR7 en stund fram till Coulet de Pecoyol, där vi vek av för att ta riktning mot Rogleton och Laveyrune. Lite längre fram ledde en stig oss upp till toppen av Espervelouze där vi stannade för en picknick. Vi bjöds på en enastående panoramautsikt över hela dalen, med byn La Bastide-Puylaurent synlig i fjärran. Eftersom stigen under eftermiddagen följde en kraftledning, valde vi att vända om för att hitta anslutningsleden mellan GR7 och GR72.
Vi nådde Rogleton i lugn och ro, och därifrån följde vi GR72 som tog oss tillbaka till vår startpunkt. Under vägen kunde vi till fullo njuta av de oräkneliga vilda blommor som kantade stigen.
Stärkta och trygga i vår form och utrustning lät vi bilen stå kvar på L'Etoiles parkering, och på måndagen gav vi oss iväg på en veckas vandring, helt enligt Gaston Testuds anvisningar.
Bortsett från ett kort parti på morgonen längs en asfalterad väg under reparation, bjöd GR70 (Stevensons led) på en magnifik och omväxlande rutt. De två charmiga små byarna Chasseradès och Mirandol är mycket pittoreska, med den överraskande järnvägslinjen som leker kurragömma i landskapet.
På kvällen, i gîte Les Alpiers som drivs av en mycket vänlig dam av nederländsk härkomst, blev vi överraskade över att enbart träffa vandrare vi redan stiftat bekantskap med kvällen innan på L’Etoile. Det säger sig självt att det rådde en fantastisk stämning runt det gemensamma middagsbordet, något som förstärktes ytterligare av den utmärkta maten vi serverades.
På tisdagen fortsatte vi längs Stevensons led via Le Bleymard. Betydande höjdskillnader stod på programmet, men vädret var så behagligt och landskapen så varierande att ansträngningen aldrig kändes övermäktig.
Från stugan på Mont Lozère upp till toppen av Finiels är panoramautsikten ständigt närvarande; det är en otrolig känsla att vandra längs dessa bergsryggar, svävande mellan himmel och jord.
Nedstigningen, via en brant och stenig stig, visade sig vara lite mer förrädisk och satte våra knän på prov. Den ledde oss slutligen ner till kanten av Rieussalet-bäcken, som vi följde växelvis på höger och vänster sida, med några smått akrobatiska överfarter innan vi nådde Le Pont-de-Montvert.
Det är ganska förvånande, men GR-leden passerar bokstavligen rakt igenom det kommunala gîtet. I själva verket är det mer av en raststuga: vi fick tak över huvudet, men ingen matservering. Även om det var lite mörkt, var det ändå välutrustat. Le Pont-de-Montvert är en trevlig och inbjudande by som ligger vackert vid floden. Restauranger, livsmedelsbutik, bageri, bokhandel, souvenirer – all nödvändig service fanns på plats, och vi passade på att utnyttja den.
På onsdagen tog vi farväl av de vandrare som följde Stevensons spår, eftersom vi lämnade GR70 för att vika in på GR72 som skulle ta oss tillbaka till vår utgångspunkt. Från Le Pont-de-Montvert till den lilla byn Merlet är stigen mycket trevlig, men eftersom markeringarna är högst sporadiska var IGN-kartan otroligt användbar.
Därefter vandrade vi genom ett mycket välmarkerat område, men som var övervuxet av ginstbuskar högre än vi själva, innan vi nådde en gammal stendamm byggd över Tarn. Därifrån, och fram till den gamla Tarn-bron, sträckte sig en drömlik rutt som vi njöt av till fullo. Vi anlände sedan till byn Bellecoste och nådde, via en bra stig, vår destination: Mas de la Barque. Precis som Gaston Testud tog vi här en dags paus. Det lokala gîtet, Le Commandeur, fungerar också som café och restaurang; mottagandet var återigen mycket varmt och av högsta klass.
Som "vilodag" på torsdagen genomförde vi ändå en rundvandring på över tjugo kilometer! Lyckligtvis hade vi dock inte längre våra tunga ryggsäckar på axlarna...
Först vandrade vi upp till toppen av Pic Cassini. Vädret var fantastiskt, till och med lite varmare än de föregående dagarna, och den magnifika 360-gradersvyn var ett absolut måste. Därifrån improviserade vi vår rutt med hjälp av karta och kompass, men även rent visuellt eftersom sikten sträckte sig så enormt långt!
Genom en liten stig som slingrade sig ner längs "Rymlingens ravin" (Ravin de l'évadé) – som i själva verket är en mycket trevlig dal – rundade vi Pic Cassini. Därefter styrde vi kosan rakt söderut genom hagar och steniga partier för att nå byn Bellecoste, där vi passerat dagen innan. Vi fortsatte sedan mot Mas Camargue på en bra väg och anslöt åter till GR7, som vi följde hela vägen till Tarn-bron. Där stannade vi för en picknick i skuggan av tallarna som kantar floden.
Efter maten fortsatte vi längs GR7 fram till byn L'Aubaret. Vegetationen här var radikalt annorlunda än på morgonen: omgivna av granar kändes det nästan som att befinna sig i Kanada...
Där svängde vi av in på GR68. Det var mycket varmt under tidig eftermiddag, och detta (lyckligtvis korta) avsnitt på asfalterad väg var inte särskilt njutbart. Efter att ha passerat byn La Vialasse och de få husen i Pierre Froide, nådde vi stranden av bäcken Pudissime. Vi följde den norrut hela vägen till Mas de la Barque. Utan någon markerad stig var ljudet av vattnet på vår vänstra sida vår enda ledstång. Vi var överlyckliga över att äntligen få komma in i skogens skugga och finna lite svalka.
På fredagen återupptog vi vår vandring. Först i dimma, och därefter under en lätt molnig himmel, vilket vi uppskattade enormt jämfört med gårdagens hetta. GR-leden slingrade sig genom skogen upp till Rabusat-passet, och följde därefter bergsryggen. Mycket vackra panoramavyer på båda sidor förgyllde vår vandring, ömsom genom ljunghedar på de sydvända sluttningarna, ömsom genom ginstbuskage på de nordvända.
Efter att ha passerat genom den gamla staden Villefort promenerade vi längs sjön och korsade dammen i hård vind. Lite längre fram nådde vi den antika romerska vägen – Voie Régordane (GR700) – som vi sedan aldrig lämnade. Här och var uppenbarade sig underbara vyer över sjön, till vår stora beundran.
På eftermiddagen stannade vi till för att besöka den lilla byn La Garde-Guérin, som är vackert restaurerad i medeltida anda.
La Garde-Guérin är en gammal befäst by, anmärkningsvärt belägen vid Voie Régordane (GR700), som tronar nästan 400 meter ovanför Chassezac-ravinerna.
Resenären kan skymta byn på långt håll, byggd på nästan 900 meters höjd på en sandstensplatå som ofta piskas av vindarna. Platåns bas utgörs av granitklippor, i vilka floden Chassezac har grävt ut ett imponerande nätverk av raviner. Tack vare sitt exceptionella geografiska läge dominerar byn hela det omgivande landskapet. Det räcker med att gå till Pré de la Tour eller utsiktsplatsen över Chassezac-ravinerna för att bli övertygad: än idag kan man överblicka hela regionen härifrån, helt utan hinder.
Det är värt att minnas att Régordane-leden ledde pilgrimer till Saint-Gilles i Gard-departementet; det gamla prioratet i Prévenchères löd för övrigt under klostret i just den staden. Underhållskostnaderna för det lokala sjukhuset täcktes av olika intäkter från gemenskapen av så kallade "pariers" (lokala medherrar eller delägare). I slutet av 1300-talet och under 1400-talet förvärvade nya familjer dessa andelar och bosatte sig i La Garde-Guérin. Under denna period bytte egendomarna ofta ägare, vilket ledde till att de ursprungliga "pariers" gradvis försvann, med undantag för en liten handfull medlemmar.
Lördagens etapp var utan tvekan vår kortaste vandring under vistelsen (endast 15 till 16 kilometer), men visade sig vara oerhört trevlig. Solen var tillbaka och lyste upp stigen som snirklade sig fram genom ett överflöd av ängsblommor. På de klippiga partierna av Régordane-leden, som vi anslöt till i närheten av Le Thort, var hjulspåren från romerska vagnar fortfarande förvånansvärt djupt inristade i stenen sedan århundraden tillbaka.
Strax efter vår lunch mörknade himlen. För säkerhets skull plockade vi fram våra regnkläder – för allra första gången sedan vår avresa – och placerade dem överst i ryggsäckarna. Vid 14-tiden anlände vi till La Bastide-Puylaurent och återvände till gîte L’Etoile utan att någonsin behöva ta på oss dem. En halvtimme senare, precis när vi klev ut ur duschen, hörde vi hur hällregnet smattrade mot träden på innergården: vi hade klarat oss med blotta förskräckelsen!
Från denna vandringsvecka bär vi enbart med oss fantastiska minnen: det varma mottagandet, skönheten i de landskap vi korsat, och de fina mötena vi haft längs stigarna och på vandrarhemmen... Och vi ber så mycket om ursäkt till den vackra hinden som vi oavsiktligt störde när den vilade fridfullt bland ginstbuskarna ovanför Bellecoste...