En pergola som skuggar terrassen, det varma välkomnandet från Ana och Philippe över en kopp kaffe – det är de första intrycken när vi anländer till La Bastide-Puylaurent, en liten bergsby belägen på gränsen mellan Ardèche och Lozère.
Omgivningen är tyst, mycket tyst... Alliers porlande, vinden i lövverken, ibland ett hundskall, och någon gång ett tåg som rullar in... det är nästan allt. Men det var precis vad vi stadsbor, trötta på buller, sökte. Vi valde denna del av Cévennerna lite av en slump, främst via internet! Vi ville helt enkelt promenera, vandra och koppla av i skuggan denna sommar. Och det var precis vad vi gjorde under våra tio dagar på L'Etoile.
Vi gjorde en oförglömlig vandring på topparna längs GR®72 och GR®7 som blickar ut över Saint-Laurent-les-Bains på Ardèche-sidan: ett tjugotal kilometer på stigar ovanför den lilla kurorten, med en magnifik utsikt över Tanargue och till och med Alperna i fjärran som belöning.
Vi vandrade givetvis också en sträcka av den mytomspunna Stevensonleden, via Moure de la Gardille, byarna Mirandol och Chasseradès fram till Belvezet, varifrån vi tog det lilla tåget tillbaka.
Den befästa byn La Garde-Guérin (där man absolut inte får missa att gå upp i tornet), promenaden runt Villefort-sjön, och slingan längs Mont Lozère från Mas de la Barque – alla dessa upptäckter av varierande platser och landskap förundrade oss.
Receptet är enkelt: installera sig på L'Etoile och be Philippe om en guidebeskrivning över möjliga vandringar i området. Många entusiastiska vandrare har berikat dem med sina egna upptäckter, så det finns massor att välja på och man blir aldrig besviken.
Men det som betyder mest är ändå hemkomsten på kvällen efter en bra vandringsdag. Hur skönt är det inte att slå sig ner på terrassen eller i trädgården för att njuta av en god belgisk öl i sällskap av Philippe Papadimitriou (som alltid tar sig tid att prata med oss, även när han väntar ett femtontal gäster till kvällens middag). Man ska komma ihåg att han sköter allt själv: mottagande, administration, matlagning, städning, trädgårdsarbete och ibland även transporter...
Gemenskapen kring middagsbordet är välkänd för alla vandrare: samtalen flyter lätt och man gör ofta mycket trevliga bekantskaper. På L'Etoile äter man dessutom fantastiskt gott (det hembakta brödet är ljuvligt) i en underbar miljö. I år hade vi dessutom turen att träffa den härliga Ana (student i New York, ursprungligen från Brasilien, som praktiserade och hjälpte Philippe). Hennes leende, goda humör och den brasilianska musiken bidrog starkt till att vår vistelse i Lozère blev så lyckad.
För att göra bilden komplett måste vi också nämna att när Philippe hedrade oss med att ta fram sin gitarr för att spela "Hotel California" eller countrylåtar om guldgrävarna i den amerikanska Vilda Västern framför brasan, ja då var vi i paradiset! Philippe har under de senaste åren dessutom utvecklat ett internationellt utbytesprogram mellan gästgivare.
Ah, han spelar ju piano också! Kort sagt: en händelserik vistelse på L'Etoile. Man återvänder hem i toppform, men med lite vemod i hjärtat och en stark längtan att snart komma tillbaka. Av Danielle och Michel Pheulpin