Från L’Etoile, cykla mot byns centrum och ta vägen mot Villefort. Fortsätt fram till rondellen vid Pradillou och följ D4 rakt fram i 16,5 km. Du passerar Saint-Laurent-les-Bains och bron över Ceytrou vid floden Borne (som erbjuder fantastiska platser för ett dopp i granitbassänger), innan du når Chap del Bosc-passet. Väl vid passet, sväng vänster in på D403 och cykla 7,8 km mot Loubaresse, förbi Croix de la Femme Morte och bron över Bournet. I Loubaresse, sväng vänster på D24 och följ den i 9,3 km förbi Meyrand-passet tills du ansluter till D19. Sväng därefter vänster och fortsätt längs denna väg i 17,1 km hela vägen till Luc och D906, via Bez-passet, Masméjean, Saint-Étienne-de-Lugdarès och Huédour. När du når D906, sväng vänster mot La Bastide-Puylaurent och fortsätt 1,7 km. Sväng därefter snett vänster in på D76 fram till Pranlac-bron, där du korsar gränsen in i Ardèche. Vägen övergår här till D154, vilken du följer förbi Laveyrune till Rogleton. Slutligen, sväng vänster ut på D906 för att återvända till La Bastide.
Avstånd: 60 km. Maximal höjd: 1363 m. Lägsta höjd: 721 m. Total stigning: 1273 m.
IGN-kartor: Langogne (2737E). La Bastide-Puylaurent (2738E). Largentière la Bastide-Puylaurent Vivarais Cévenol (2838OT).
Skriv ut rutten - Cykeluthyrning
I denna gränsregion delar Haut-Vivarais och Bas-Vivarais på utrymmet; den ena reser sig i norr, den andra sträcker ut sig i söder. Vivarais-bergen står som stenväktare vid Centralmassivets östra kant. Tornet i Saint-Laurent-les-Bains, en uråldrig övervakare av sten, reser sig stolt på en klippavsats högt ovan byn. Det byggdes på 900-talet och har överlevt århundradenas prövningar, med dess sex våningar ömt bevarade av byborna som ett heligt monument. Byn, som klamrar sig fast högt över Bornedalen, kröns av Trois-Seigneurs majestätiska granitmassiv. Dess branta sluttningar kastar sina skuggor över hustaken mer än hundra meter nedanför och tycks ständigt vaka över de själar som lever där nere. Kurortens berömmelse i Saint-Laurent-les-Bains går hela vägen tillbaka till romartiden, och dess 53-gradiga vatten är vida känt för sina terapeutiska egenskaper. Källan i Saint-Laurent, som har sitt ursprung i jordens vulkaniska inre, har hyllats sedan medeltiden för sina hälsofördelar. Behandlingarna – som inkluderar viktlösa lerbad, termalpooler, varma omslag och ångrum – ges i avskildhet i de tre termalanläggningarna. Vattnet leds hit genom underjordiska kanaler för att skänka helande och tröst till de många besökare som årligen söker sig hit.
En gång i tiden dominerades de ogästvänliga bergen i denna kalla region av fyra torn: Loubaresse, Borne, Saint-Laurent-les-Bains och Luc. När nätterna var mörka brann enorma eldar på deras krön, likt fyrar som lyste upp landskapet på miltals avstånd. De fungerade som livsviktiga signaleldar under de feodala krigen som ständigt rasade mellan de lokala herrarna – strider som var lika förödande som de var frekventa. Av dessa fyra torn har ett numera försvunnit. Beläget 1 242 meter över havet, rakt över den igentäppta kratern av en av Vivarais äldsta vulkaner, utgjorde detta torn ett oerhört pittoreskt och slående inslag i landskapet. Tiden hade varit skonsam mot det, men för knappa fem år sedan lät en man, som inte fäste stort värde vid gamla ruiner, riva och jämna det med marken enbart för att använda stenen till återuppbyggnaden av församlingskyrkan i Loubaresse. Längs vägen från Chambons till Loubaresse – en by som en gång bestod uteslutande av mulåsnedrivare, robusta och modiga bergsmän, fyllda av tapperhet och skicklighet, om än inte med samma elegans som andalusiska kollegor – och vidare mot Chat-del-Bos (på vägen till Saint-Laurent-les-Bains, drygt en mil bort), suddas de upptrampade vägarna ut. Framför en breder endast ängar och fält ut sig, där både boskap och människor får söka sin egen väg på vinst och förlust.
Luc slott ruvar på en mycket gammal historia. Det uppfördes på en plats som tidigare bebotts av kelterna, i utkanten av Mercoire-skogen och alldeles där det mystiska Tanargue-massivet tar sin början. Byggandet pågick från 500-talet fram till 1000-talet, under den epok då Gévaudan var en självständig provins, indelad i åtta maktfullkomliga baronier. Slottet ägdes av herrarna av Luc, som i sin tur var nära lierade med de inflytelserika baronerna av Randon och därigenom även med Huset Joyeuse – en av de absolut mest framstående adelsfamiljerna i hela Frankrike. Herrarna av Luc var vida berömda för sitt mod, sin fromhet och sin oklanderliga känsla för rättvisa. De åtnjöt stora privilegier och hade rätt att prägla mynt, ta ut skatter, skipa rättvisa och föra krig. Respekterade och fruktade av sina många vasaller, var de samtidigt mycket generösa och beskyddande mot de fattiga, sjuka och pilgrimer som fann en trygg fristad och hjälp innanför slottets starka murar.