Jag hade ofta hört talas om Cévennerna som ett paradis för vandrare; en plats i Frankrike där naturen fortfarande är intakt och där vandringslederna är väl utmärkta, men kanske lite mindre "sportiga" än i Alperna eller Pyrenéerna. Efter en sökning på internet kunde jag inte missa gästhuset i La Bastide-Puylaurent, där jag beslutade mig för att stanna i några dagar.
Philippe, ägaren till L'Etoile, rekommenderar varmt den pittoreska lilla tågresan från Mende, som jag tar till Belvezet via Chasseradès, för att sedan därifrån vandra tillbaka längs GR®7.
Innan jag ens hunnit packa min ryggsäck eller ta på mig kängorna hamnar jag i ett djupt samtal med Patrick, en ensamvandrare på Stevensonleden. Han berättar om det stressiga livet i Paris och den maximala anspänning han nu till varje pris försöker fly ifrån.
För säkerhets skull beställer jag en picknickkorg av Philippe, eftersom det tydligen inte finns någon butik i Belvezet, och jag har ingen lust att gå de 19 kilometrarna tillbaka på tom mage.
Det lilla tåget passerar genom ängar och skogar längs floden Allier fram till Chasseradès – ett fantastiskt sätt att återupptäcka glädjen i att resa med tåg genom dessa idylliska landskap.
Vid ankomsten till Belvezets station står två pensionärspar och snörar på sig sina vandringskängor. Vandrare i alla länder, förenen eder! Vi börjar prata; de kommer från östra Frankrike och har, som en del av den stora järnvägsfamiljen, hyrt stationen som numera är ombyggd till ett lantligt vandrarhem. Jag lovordar fördelarna med L'Etoile, värdens charm och de många möjligheterna till både vandringar och kulturella upptäckter i omgivningarna. I gengäld bekräftar de att det faktiskt inte finns någon matbutik i Belvezet, eller ens inom en radie av 15 km; min picknickkorg kommer med andra ord väl till pass.
I början är det svårt att orientera sig. Som tur var gav Philippe mig en vägbeskrivning i skala 1:25000, annars hade jag säkert hamnat på rätt GR-led men i motsatt riktning, och framåt kvällen, till min stora överraskning, befunnit mig i Le Bleymard, rakt emot Mont Lozère... Jag knallar glatt i väg mot Chazeaux, pratar lite med två personer i deras trädgård, och fortsätter sedan upp mot topparna. Ett litet tips förresten: var uppmärksam när du korsar byn, eftersom vägen svänger i en ganska skarp vinkel och skyltningen är svår att se. Vägen stiger, övergår till en stig och slingrar sig mellan ängar kantade av små stenmurar fyllda med ginst, allt medan de melankoliska korna tittar på mig när jag passerar.
Känner du till sången?
"I det vackra landet Cocagne,
har man byggt en järnväg,
som korsar landskapet,
mellan två rader av gröna träd,
på telegrafstolparna,
har fåglarna häckat,
och de melankoliska korna,
betar vid övergångsstället."
Stigen leder ner till en liten väg som man följer i 50 meter. Därefter tar man en grusväg snett uppåt rakt fram, samtidigt som den asfalterade vägen svänger svagt åt vänster. Markeringen är tydlig precis vid ingången. Sedan gäller det att ha lite blind tro, så att säga, och bara fortsätta framåt utan att bry sig om sidovägarna tills landskapet öppnar upp sig.
Några hållpunkter finns det dock: högst upp på den första kullen, när man går in i det skogiga partiet, måste man utan tvekan svänga vänster. Hundra meter senare ser man en liten vattensamling till höger. När jag väl kommer ut i det öppna landskapet dröjer det inte länge förrän jag ser Moure de la Gardille till vänster, krönt av en antenn. Inget behov av tro längre, här finns det färgglada markeringar överallt!
Men oj, vad vackert det är! Vi står på toppen. Utsikten sträcker sig så långt ögat når; på båda sidor breder vidsträckta skogar och öppna ytor ut sig, byar skymtar långt borta i dalarna eller på kullarna. I bakgrunden till vänster syns Velay-bergen, till höger Allier-dalen och långt i fjärran Cévennernas första utlöpare. Som en gåva ovanpå allt detta får du en enorm himmel och en frisk vind som talar vandringarnas språk, som får en att drömma om andra stigar och inre resor för oss som bara är gäster på jorden. Marken är mjuk, och man rör sig framåt med lätta steg i denna storslagna miljö där man nästan får känslan av att lyckan är för stor för att riktigt ta in.
Men för att återgå till saken: markeringarna är nymålade, så det är ingen anledning till oro, ibland bara skuggor, blommor och ständigt dessa utblickar mot ett föränderligt fjärran. Efter ungefär en timmes vandring över dessa högplatåer når man återigen ett skogsparti, och sedan börjar nedstigningen mot Allier-dalen. På motsatt sida, borta i Ardèche, skymtar klostret Notre-Dame des Neiges. Snart är vi tillbaka på Stevensonleden, som här går samman med GR®7 fram till La Bastide-Puylaurent och det stora, välkomnande gästhuset. Jag längtar redan till nästa äventyr! Av Solange Maillet
